Ännu ett år har gått. När 2007 var slut hoppades jag innerligt att 2008 skulle bli ett bra år. Någon gång måste ju saker vända och 2007 var ett dåligt år. Men det vände inte. Snarare tvärtom.

2008 var året:

- Som jag kom in på mitt efterlängtade program på universitetet. Tyvärr blev det också året som jag hade för mycket personliga problem för att klara av det och nu får jag antagligen inte fortsätta.

- Som jag fick köpa min älskade lilla valp. Jag var så otroligt lycklig. Dagen slutade dock i tårar och ångest, och inte ens det lilla ullknytet kunde trösta mig.

- Som jag skar, skar och skar. Jag skulle sluta. Men jag kunde inte.

- Som jag testade tre olika mediciner och gav upp. Ingen fungerade utan biverkningar.

- Som jag fick ett samtal av pappas fru som sade att hon tror att min "papa is sick in his head." Jag sitter fortfarande med dåligt samvete och undrar om jag ska göra en anmälan till soc.

- Som jag trasslade in mig och inte kunde ta mig ut. Försökte åt ena hållet och åt andra hållet och åt tredje hållet. Blev omtalad och baktalad och uppochnedtalad. Och dog inuti.

- Som jag sårade två personer som jag tycker om, pga trasslet, min vilja att vara till lags och min vilja att komma vidare. Jag vill aldrig mer göra om det.

- Som jag gjorde ytterligare någon jag tycker om väldigt illa. Jag är tacksam för att ha fått en ny chans och jag piskar mig själv varje dag pga det hela.

- Som jag drömde mardrömmar varje natt, om att fly, om att med gråt och skrik försöka förklara hur smärtan känns och om att bli mördad. Om och om igen.

- Som jag lärde mig ännu mer om mig själv och andra.

- Som slutade lika pissigt som det började.

Jag undrar vad 2009 har för något att erbjuda. Att jag inte förtjänar ett bra år har jag redan förstått.
Jag hoppas ni andra har mer tur.
Kärlek.

Jag älskar mina djur. För mig är älska ett väldigt stort ord. Men jag skulle verkligen göra vad som helst för mina djur.

Ibland brukar jag gå och tänka på olika saker som skulle kunna hända människor eller djur som jag älskar. Egentligen är det nog inte så bra taktik eftersom jag har en enorm inlevelseförmåga och med lätthet börjar gråta av bara tanken. Men utan mina djur är jag ingen. Dom har blivit en så stor del av mitt liv att jag, på riktigt, skulle göra vad som helst i min makt för deras skull.

Mina fina, älskade djur.

Jag har som vanligt så där många tankar i mitt huvud. Dom dansar någon slags ryckig, orytmisk dans i min hjärna och jag är oförmögen att följa dess ickemönster. Jag vill skriva, jag vill bli av med lite hårda, tunga ord, men allt är riktat mot mig själv och jag vet att jag redan har en hel drös destruktiva smärtinlägg. Ibland vill jag skriva på min bok, en natt fick min hjärna spel och hade någon dikterat alla mina tankar hade boken varit färdig nu. Hela natten låg jag och vände och vred och försökte sova med hjärnan konstruerade skrivna meningar i vad som kändes som en evighet. Undra varför jag gör så förresten. Varför jag så ofta tänker i skrift. Gör ni andra också det?

Det är juluppehåll på psyk. Min psykolog har flera veckors semester och jag börjar redan undra hur jag ska överleva. Hur vråljobbigt det än är att gå dit och riva upp äckliga, otäcka minnen så har det blivit ett ställe där jag får finnas. Där hela jag är okej och där jag får visa hur snurriga mina tankar är och hur långt jag kan driva mig själv.

Jag har för övrigt lagt ner medicinerningen igen. Jaja, jag vet. För sjuttiofjärde gången ungefär. Men jag hatar att gå runt och känna mig pluffsig och konstant drogad. Medicinen gjorde mig fruktansvärt trött, jag kunde med lätthet sova 12 timmar om dagen och sedan knappast vakna innan jag skulle sova igen. Ingenting fungerar när jag är så trött, och jag försov mig tre timmar för första gången i hela mitt liv när jag skulle på en hundutställning. Och med min kroppsproblematik kan ni ju föreställa er att det knappast hjälper att bli pluffsig och småslö och fet. Mina mått mätt när det gäller min egen kropp då. Hur som helst så har jag inte vågat meddela min psykiatriker det hela ännu. Jag råkade missa vår avtalade tid och har inte orkat ta tag i att boka en ny tid. Men mediciner kan inte göra något åt yttre saker som påverkar mig. Medicinen tar inte bort minnen eller människor som gör saker svårt eller ekonomiska problem. Faktum är att den snarare förvärrade det för mig. Min ångestvardag har gjort att jag hamnar efter i skolan. Då börjar jag stressa över saker jag måste göra, böcker som måste läsas och den stundande tentan som jag måste klara. Att vara konstant trött hjälper mig inte ens lite att orka plugga, eller orka öppna posten, eller orka betala räkningarna med mina ickeexisterande pengar. Inte ens lite hjälpte det. Så nu när jag slutat äta sedan ett tag mår jag genast lite bättre igen, rent energimässigt.

Baksidan är såklart att jag är tillbaka på att inte sova alls. Jag har ju mina perioder av ickesön varvat med konstant trötthet. Men ärligt talat känns det mycket bättre än att ha en enda lång period av konstant dvala. Jag vill vara levande. Jag vill känna mina känslor. Jag vill kunna tänka raka tankar och jag vill kunna andas och känna att jag faktiskt lever här och nu. Så lite sömnbrist och ångest får vara. Jag har atarax mot ångesten när det blir kris och den kan jag ta för att få sova med om jag vill. Jag som (till mångas stora irritation) till och med vägrar ipren och alvedon in i det längsta vägrar ta massa beroendeframkallande skit, så nu är det jag mot världen. Med lite hjälp av atarax ibland då. Men bara ibland.

Just nu lyssnar jag på Cure och Katie Melua och Hocico och Combichrist i en enda stor röra. Jag samlar energi (jaja, man KAN faktiskt få energi av the Cure. Dom är så sjukt bra så jag blir lyrisk.) och blundar och andas och njuter.

Det blir många allmäna uppdateringar här nu. Inga mästerverk till texter direkt. Men jag är upptagen med annat just nu, och det får vara så en tid. Jag ska bygga ett schema åt mig själv med alla saker jag måste göra men som ger mig sådan ångest att jag blir paralyserad och inte gör någonting istället. Nu är det dessutom jul och jag ser fram emot lite mys hemma hos mamma. Som jag skrivit förut är det lustigt hur jag envisas med att tycka om julen, trots mina erfarenheter av högtider överlag och julen speciellt. Å andra sidan symboliserar det väl mig väldigt mycket. Skam den som ger sig och det går alltid bra i slutändan. Skiter det sig en gång så kommer det alltid nya tillfällen att försöka. Ibland måste man dock inse när man bränt sina broar, eller helst ta vara på vad man har innan man förlorar det. Alltihop är saker jag jobbar mycket på nu, och jag fortsätter försöka vara positiv inför framtiden.

Allt ska bli bra.
Det förtjänar jag.

Det finns en restaurang på Emils gata som ger mig ångest varje gång jag passerar den. Dom som har den har gjort om en massa förut, och öppnade en liten mexikansk restaurang. Vad det var innan vet jag inte. Enda kruxet nu är att det aldrig är några gäster där. Verkligen aldrig. Ibland ser man någon stå där inne och plocka med några menyer, flytta om lite eller så. Men aldrig några gäster. Och det smärtar mig så. Det gör mig så ont att någons livsverk går i spillror. Någons dröm som faktiskt kanske tagit tid att förverkliga krossas. För tänk vad med planering det ändå ligger bakom. Någon eller några har suttit och planerat ihop hur det ska se ut, vad väggarna ska ha för färg, hur menyn ska se ut och hur borden ska dukas. Någon har lagt ner en massa energi och hopp och förväntningar. Kanske har dom med spänning sett fram emot öppningsdagen. Att få nöjda gäster till sitt nya, fina ställe. Men så kommer inga gäster. Och det smärtar mig.

Jag har funderat på att testa på att äta där någon gång, bara för att se hur maten smakar. Tyvärr är jag inte så jätteförtjust i mexikansk mat. Alla restauranger runt omkring kan vara fullsatta, medan det där inte finns en endaste liten gäst. Inte. En. Enda. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att det beror på maten. Folk slaskar i sig allt möjligt konstigt för dyrare priser. Och läget? Som sagt så ligger det andra restauranger runt omkring som går bra. Så det borde inte vara det heller. Jag förstår att det antagligen är det där med marknadsföring, och med att ha nöjda gäster som sprider budskapet vidare.

Men ändå.
Det gör mig fortfarande ont. Hur tramsigt det än låter.

Jag har inte skrivit på ett tag. Det beror inte på avsaknaden av något att säga. Det beror inte på att det inte dagligen ploppar upp texter i mitt huvud. Jag bara orkar inte. Jag går runt och är stressad konstant, och är det inte det ena så är det det andra eller det tredje. En blinkande msnruta kan få mig att glömma bort vad jag höll på med, och stressen som river inuti mig får mig att falla apatiskt platt mot marken. Jag hade en omtenta att plugga inför, men jag klarade det inte. Nu borde jag plugga för nästa tenta, men jag kan inte. Jag läser en sida men minsta ljud distraherar mig och jag blir mer och mer stressad över vad jag borde göra.

Igår var jag i Stockholm över dagen med ett gäng ungdomar i 12-15 års ålder. Vi besökte Fryshuset och jag blev lika inspirerad som jag alltid blir när jag får höra sådana historier. Det startades för 25 år sedan, och har idag en lokal på 24 000 kvm, plus att deras olika föreningar nu finns i andra städer. Här i Göteborg finns ju United sisters, Lugna Gatan, Sharafs hjältar osv. Jag gick därifrån och önskade att jag också kunde få jobba med sånt.

Idag ska jag på möte igen kring ett pilotprojekt jag ska vara med och starta i Lövgärdet. Jag och en till från United Sisters ska samarbeta med Lugna Gatan och Bilda och starta en tjejgrupp för 16-åringar där vi kommer arbeta med dans, musik och konst som olika uttrycksformer samtidigt som vi kommer jobba med frågor kring värderingar, självförtroende, självbild och allt sådant som är viktigt i den åldern. Det ska bli så himla spännande, och jag är faktiskt lite glad över att dom anförtror mig en sådan sak som att starta pilotprojekt. Det ligger mycket ansvar på oss ledare, och vi är ju dessutom ideella och gör allt helt frivilligt, så det krävs ju verkligen rätt personer för det hela. Kul att dom väljer just mig.

Nåja. Liten snabb uppdatering bara. Nu ska jag pussa på min hund som ligger och suckar, vänder på sig och suckar lite till. Han försöker väl förklara hur uttråkad han är så det är lika bra att busa lite innan jag ska iväg.

Lugn och ro vore så underbart just nu.