Jag har som vanligt så där många tankar i mitt huvud. Dom dansar någon slags ryckig, orytmisk dans i min hjärna och jag är oförmögen att följa dess ickemönster. Jag vill skriva, jag vill bli av med lite hårda, tunga ord, men allt är riktat mot mig själv och jag vet att jag redan har en hel drös destruktiva smärtinlägg. Ibland vill jag skriva på min bok, en natt fick min hjärna spel och hade någon dikterat alla mina tankar hade boken varit färdig nu. Hela natten låg jag och vände och vred och försökte sova med hjärnan konstruerade skrivna meningar i vad som kändes som en evighet. Undra varför jag gör så förresten. Varför jag så ofta tänker i skrift. Gör ni andra också det?

Det är juluppehåll på psyk. Min psykolog har flera veckors semester och jag börjar redan undra hur jag ska överleva. Hur vråljobbigt det än är att gå dit och riva upp äckliga, otäcka minnen så har det blivit ett ställe där jag får finnas. Där hela jag är okej och där jag får visa hur snurriga mina tankar är och hur långt jag kan driva mig själv.

Jag har för övrigt lagt ner medicinerningen igen. Jaja, jag vet. För sjuttiofjärde gången ungefär. Men jag hatar att gå runt och känna mig pluffsig och konstant drogad. Medicinen gjorde mig fruktansvärt trött, jag kunde med lätthet sova 12 timmar om dagen och sedan knappast vakna innan jag skulle sova igen. Ingenting fungerar när jag är så trött, och jag försov mig tre timmar för första gången i hela mitt liv när jag skulle på en hundutställning. Och med min kroppsproblematik kan ni ju föreställa er att det knappast hjälper att bli pluffsig och småslö och fet. Mina mått mätt när det gäller min egen kropp då. Hur som helst så har jag inte vågat meddela min psykiatriker det hela ännu. Jag råkade missa vår avtalade tid och har inte orkat ta tag i att boka en ny tid. Men mediciner kan inte göra något åt yttre saker som påverkar mig. Medicinen tar inte bort minnen eller människor som gör saker svårt eller ekonomiska problem. Faktum är att den snarare förvärrade det för mig. Min ångestvardag har gjort att jag hamnar efter i skolan. Då börjar jag stressa över saker jag måste göra, böcker som måste läsas och den stundande tentan som jag måste klara. Att vara konstant trött hjälper mig inte ens lite att orka plugga, eller orka öppna posten, eller orka betala räkningarna med mina ickeexisterande pengar. Inte ens lite hjälpte det. Så nu när jag slutat äta sedan ett tag mår jag genast lite bättre igen, rent energimässigt.

Baksidan är såklart att jag är tillbaka på att inte sova alls. Jag har ju mina perioder av ickesön varvat med konstant trötthet. Men ärligt talat känns det mycket bättre än att ha en enda lång period av konstant dvala. Jag vill vara levande. Jag vill känna mina känslor. Jag vill kunna tänka raka tankar och jag vill kunna andas och känna att jag faktiskt lever här och nu. Så lite sömnbrist och ångest får vara. Jag har atarax mot ångesten när det blir kris och den kan jag ta för att få sova med om jag vill. Jag som (till mångas stora irritation) till och med vägrar ipren och alvedon in i det längsta vägrar ta massa beroendeframkallande skit, så nu är det jag mot världen. Med lite hjälp av atarax ibland då. Men bara ibland.

Just nu lyssnar jag på Cure och Katie Melua och Hocico och Combichrist i en enda stor röra. Jag samlar energi (jaja, man KAN faktiskt få energi av the Cure. Dom är så sjukt bra så jag blir lyrisk.) och blundar och andas och njuter.

Det blir många allmäna uppdateringar här nu. Inga mästerverk till texter direkt. Men jag är upptagen med annat just nu, och det får vara så en tid. Jag ska bygga ett schema åt mig själv med alla saker jag måste göra men som ger mig sådan ångest att jag blir paralyserad och inte gör någonting istället. Nu är det dessutom jul och jag ser fram emot lite mys hemma hos mamma. Som jag skrivit förut är det lustigt hur jag envisas med att tycka om julen, trots mina erfarenheter av högtider överlag och julen speciellt. Å andra sidan symboliserar det väl mig väldigt mycket. Skam den som ger sig och det går alltid bra i slutändan. Skiter det sig en gång så kommer det alltid nya tillfällen att försöka. Ibland måste man dock inse när man bränt sina broar, eller helst ta vara på vad man har innan man förlorar det. Alltihop är saker jag jobbar mycket på nu, och jag fortsätter försöka vara positiv inför framtiden.

Allt ska bli bra.
Det förtjänar jag.