Saga om en sten
Kalla, blöta, äckliga läppar mot mitt ansikte. Fumlande händer mot min kropp. Kläder som dras av. Isande kyla rakt igenom kroppen. Obeskrivlig värk, obeskrivlig känsla, obeskrivligt ont. Plötslig smärta. Det skär.
Jag stänger av.
Blundar.
Hör inget. Vill inte höra.
Ser inget. Vill inte se.
Känner inget.
Död.
Ensam kvar i sängen. Trosor halft neddragna. Vill dra upp dom. Ta på mig. Skyla mig. Men jag kan inte. Orkar inte. Meningslöst. Allt är förgäves. Ligger framtsupa på mage, försöker skydda vad alla vill åt. Vet att det inte hjälper men instinkten ber mig göra så ändå. Rör mig inte. Kan inte. Vill inte. Orkar inte.
För alltid ärrad.
Hatar.
Livet.
Aldrig mer.
Jag stänger av.
Blundar.
Hör inget. Vill inte höra.
Ser inget. Vill inte se.
Känner inget.
Död.
Ensam kvar i sängen. Trosor halft neddragna. Vill dra upp dom. Ta på mig. Skyla mig. Men jag kan inte. Orkar inte. Meningslöst. Allt är förgäves. Ligger framtsupa på mage, försöker skydda vad alla vill åt. Vet att det inte hjälper men instinkten ber mig göra så ändå. Rör mig inte. Kan inte. Vill inte. Orkar inte.
För alltid ärrad.
Hatar.
Livet.
Aldrig mer.
"Och allt ska fortsätta att påminna om dig
Tills städerna en dag har tröttnat på ditt namn
En sista värk ska du värkas ut ur mig
Lika onåbar som siffrors samband
Och ditt ansikte ska ristas om
Till att bli något nytt
Stavat svart och inte rött
Mina nervtrådar ska kopplas om
Dras förbi, lära sig
Att ditt hjärta föddes dött
Allt är frågat och allt är sagt
Allt är över nu
Jag kan släppas ur din makt
Jag kan ledas ut
Jag vill bara vara sorg för dig
En oförmågans tagg
Som tystnaden lämnat
Och ingenting ska stelna i ett vackert ärr
Bara en dag
Ska du upphöra kännas
Och jag är lika rädd för sommaren
Som jag var efter det
Att min tid hade gått ut
Varje vattenyta kan ditt namn
Och de ska ropa det
Tills all skönhet tagit slut
Allt är frågat och allt är sagt
Allt är över nu
Jag kan släppas ur din makt
Jag kan ledas ut"
Aldrig mer.
Alltid mer.
För evigt.
Ordlös
Det är fredag idag. Jag borde ha varit hos psykologen men eftersom det var klämdag var hon ledig och jag har istället suttit med min uppsatspartner och försökt få vår B-uppsats klar inför oppositionen. Det är på sätt och vis bra. Jag tvingas fokusera på något annat. Jag har alltid haft en slags av- och påknapp. Inte så att jag kunnat använda mig av den helt och hållet efter eget tycke. Snarare har funktionen aktiverats i andra människors närhet. Och så är det fortfarande. Så länge jag är ensam eller får ha musik i hörlurarna när jag befinner mig bland människor så kan jag hålla mig kvar i min egen lilla värld. Mina tankar går att hålla ihop, jag kan fokusera på vad jag känner och tänker och tycker. Men så fort jag tar av mig lurarna är det som att hela världen rusar ikapp mig och hamnar alldeles för nära. Alldeles, alldeles för nära. Då kan jag inte längre hålla fast vid tankevärlden. Jag förvandlas till någon annan. Någon som måste skriva färdigt en uppsats. Någon som är mindre än alla andra. Någon som inte varit med om det jag har varit med om. Allt i mitt inuti blir plötsligt väldigt långt borta. Och det är ibland praktiskt. Det gör att jag behåller förankring i verkligheten.
Att kunna skärma av verkligheten genom att stänga ute världen med hjälp av musik, eller en bok, eller bara att fokusera på något speciellt är något jag alltid har kunnat. Det har varit en livsnödvändighet. Men det har även varit nödvändigt att koppla bort allt det onda när jag väl skulle ut i verkligheten utanför huset. I skolan. Hos kompisar. På träningen. Jag var ju tvungen att stänga av vetskapen av vad som väntade hemma. Hur hade jag annars någonsin kunnat återvända? Hur hade jag annars kunnat behålla mig själv mentalt frisk. (Jaja, mer eller mindre då.)
Ikväll är jag trött. Väldigt trött. Intensivt plugg. Många tankar. Många frågor. Inget psykologbesök. Inget utrymme för ventilation och att lätta på tanketrycket lite. Bara en massa oförstående, egoistiska tankar runt omkring. Alla utgår från sig själva, så även jag. Kanske jag mer än någon. Men jag måste. Jag måste rädda mig självkänsla. Jag måste återställa den, hela mig själv och ta mig vidare. Jag hatar att en beröring kan påminna mig om äckelsaker. Jag hatar att vara spänd större delen av min vakna tid. Jag hatar att behöva hålla ihop mig så starkt att jag knappt kan yppa ett ord, för att ändå enbart med nöd och näppe ta mig igenom dagen.
Tillåt mig att känna, sjunger tjejen i mina lurar.
Tillåt mig att känna.
Men jag vill bara stänga av.
Äckliga, äckliga människor. Jag är så trött på att vara fast i den här världen där så få förstår. Alla klampar på i sin egen takt. Deras sanning är den sanna, deras känslor är dom rätta och när hela min själ fullkomligt skriker efter förståelse möts man bara av hårt. Ord tycks vara det enda som fungerar, och knappt ens det. Men jag har dom inte. Jag vet inte hur man gör. För mig är inte talet det språk jag använder främst. Men man måste det. Man måste lära sig. Man måste passa in. Måste göra rätt. Annars är man fel.
Jag är fel.
Trött och tyst och fel.
Så jag ger upp nu. Varför ska jag ständigt vara den som måste bege mig in i människornas värld? Jag passar uppenbarligen inte in där, så varför ska jag fortsätta försöka? Varför kan ingen annan rätta sig efter hur jag fungerar istället, varför är det jag som är fel och ska lära mig att fungera som alla andra? Varför är det inte alla andra det är fel på och jag som har hyffsad förankring i mig själv? Jag tycks ha betydligt större självkännedom än många andra, ändå är det jag som ska passas in i ledet.
Jag förstår inte.
Så jag ger upp nu.
Allt är över nu.
Att kunna skärma av verkligheten genom att stänga ute världen med hjälp av musik, eller en bok, eller bara att fokusera på något speciellt är något jag alltid har kunnat. Det har varit en livsnödvändighet. Men det har även varit nödvändigt att koppla bort allt det onda när jag väl skulle ut i verkligheten utanför huset. I skolan. Hos kompisar. På träningen. Jag var ju tvungen att stänga av vetskapen av vad som väntade hemma. Hur hade jag annars någonsin kunnat återvända? Hur hade jag annars kunnat behålla mig själv mentalt frisk. (Jaja, mer eller mindre då.)
Ikväll är jag trött. Väldigt trött. Intensivt plugg. Många tankar. Många frågor. Inget psykologbesök. Inget utrymme för ventilation och att lätta på tanketrycket lite. Bara en massa oförstående, egoistiska tankar runt omkring. Alla utgår från sig själva, så även jag. Kanske jag mer än någon. Men jag måste. Jag måste rädda mig självkänsla. Jag måste återställa den, hela mig själv och ta mig vidare. Jag hatar att en beröring kan påminna mig om äckelsaker. Jag hatar att vara spänd större delen av min vakna tid. Jag hatar att behöva hålla ihop mig så starkt att jag knappt kan yppa ett ord, för att ändå enbart med nöd och näppe ta mig igenom dagen.
Tillåt mig att känna, sjunger tjejen i mina lurar.
Tillåt mig att känna.
Men jag vill bara stänga av.
Äckliga, äckliga människor. Jag är så trött på att vara fast i den här världen där så få förstår. Alla klampar på i sin egen takt. Deras sanning är den sanna, deras känslor är dom rätta och när hela min själ fullkomligt skriker efter förståelse möts man bara av hårt. Ord tycks vara det enda som fungerar, och knappt ens det. Men jag har dom inte. Jag vet inte hur man gör. För mig är inte talet det språk jag använder främst. Men man måste det. Man måste lära sig. Man måste passa in. Måste göra rätt. Annars är man fel.
Jag är fel.
Trött och tyst och fel.
Så jag ger upp nu. Varför ska jag ständigt vara den som måste bege mig in i människornas värld? Jag passar uppenbarligen inte in där, så varför ska jag fortsätta försöka? Varför kan ingen annan rätta sig efter hur jag fungerar istället, varför är det jag som är fel och ska lära mig att fungera som alla andra? Varför är det inte alla andra det är fel på och jag som har hyffsad förankring i mig själv? Jag tycks ha betydligt större självkännedom än många andra, ändå är det jag som ska passas in i ledet.
Jag förstår inte.
Så jag ger upp nu.
Allt är över nu.
Grattis Norge
Jag trodde väl aldrig att jag skulle skriva ett inlägg om eurovision songcontest, men eftersom jag är oförmögen att samla tankarna på det minsta djupare plan så gör jag det ändå.
Jag brukar kika på finalen om jag har möjlighet. Det är onekligen inte musik som jag själv skulle köpa och ha hemma i hyllan, men av någon anledning har jag alltid uppskattat musik oavsett vilken genre. När vi var små fick vi ibland ha musik på på gymnastiklektionen i skolan och jag påverkades alltid väldigt mycket av detta. Jag fick energi. Jag blev glad. Jag orkade mer. Oavsett vad det var som strömmade ur högtalarna. Det sitter fortfarande i och jag kan finna bra saker även i väldigt dålig musik. En ljudslinga, en basgång, någon som verkligen kan sjunga osv.
Hur som helst. Norge vann. Jag hade inte hört några låtar tidigare så alla låtar var lika nya för mig, och när jag hörde Norges låt förstod jag inte riktigt vad det var som var så speciellt med den. Däremot imponerades jag över att killen faktiskt hade skrivit både text och musik själv. Och gick och vann. Med rekordmånga röster. Över alla gamla schlagerrävar och allt vad som nu är involverade i tillkomsten av övriga låtar. Imponerande ju.
Estland. Fiiint.
Ryssland. Något med refrängen är det som tilltalar mig. Och lite mer mot slutet.
Filmen som visades i bakgrunden när hon uppträdde var dock
lite speciellt.. Minst sagt.. Heh.
Jag brukar kika på finalen om jag har möjlighet. Det är onekligen inte musik som jag själv skulle köpa och ha hemma i hyllan, men av någon anledning har jag alltid uppskattat musik oavsett vilken genre. När vi var små fick vi ibland ha musik på på gymnastiklektionen i skolan och jag påverkades alltid väldigt mycket av detta. Jag fick energi. Jag blev glad. Jag orkade mer. Oavsett vad det var som strömmade ur högtalarna. Det sitter fortfarande i och jag kan finna bra saker även i väldigt dålig musik. En ljudslinga, en basgång, någon som verkligen kan sjunga osv.
Hur som helst. Norge vann. Jag hade inte hört några låtar tidigare så alla låtar var lika nya för mig, och när jag hörde Norges låt förstod jag inte riktigt vad det var som var så speciellt med den. Däremot imponerades jag över att killen faktiskt hade skrivit både text och musik själv. Och gick och vann. Med rekordmånga röster. Över alla gamla schlagerrävar och allt vad som nu är involverade i tillkomsten av övriga låtar. Imponerande ju.
Och när man hört den några gånger, visst svänger det. Och man hör att han kan sjunga när han tar i. Plus att jag gillar texten, den är fin. Efter att ha läst lite i forum där jag vanligtvis hänger så blir tydligen många lite till sig i trasorna av stackarn som sjunger med. Det förstod jag inte heller. Han är inte särskilt snygg i mina ögon. Men någon viss utstrålning har han ändå. Kanske är det den genuina glädjen som skiner igenom när han sjunger? Jag vet inte. Men lite glad blir jag ändå allt.
För övrigt är det nog tur att det inte är jag som bestämmer vem som vinner. Jag hade kunnat rösta på Tyskland (vad i hela friden tänkte dom när dom tog en sliskig karl, satte på honom en uppknäppt skjorta och.. glittriga silverbyxor!?) bara för att Dita von Teese var med. Men mina favoriter var ändå Estland och Ryssland.
För övrigt är det nog tur att det inte är jag som bestämmer vem som vinner. Jag hade kunnat rösta på Tyskland (vad i hela friden tänkte dom när dom tog en sliskig karl, satte på honom en uppknäppt skjorta och.. glittriga silverbyxor!?) bara för att Dita von Teese var med. Men mina favoriter var ändå Estland och Ryssland.
Estland. Fiiint.
Ryssland. Något med refrängen är det som tilltalar mig. Och lite mer mot slutet.
Filmen som visades i bakgrunden när hon uppträdde var dock
lite speciellt.. Minst sagt.. Heh.
Japp, där var mitt inslag i schlagerdebatten som säkert förekommer men som jag missar helt eftersom jag sällan läser dagstidningar. Nu ska jag tina köttbullar och gå och träna Cerberus i slottskogen så småningom.
Att koka sin egen soppa
det är som jag burit en förbannelse
ibland med ryggen rak
ibland med både hopp och tro
men det är ändå samma sak
jag har spridit lite värme
jag har spridit lite frost
jag är varken hjälten eller boven
jag är bara lite lost
från fönstret ser jag tidens tand
kedjor komma och gå
ingen är del av den här trenden
alla bara hälsar på
---------
jag har köpt så kalla saker
jag har gått den kalla gatan ner
nu har jag frusit allt för länge
jag ska inte vara kall nåt mer
har du sett nån i ögonen
jag hittar inte dit
jag kan inte reglerna i spelet
men du får gärna komma hit
nu smakar jag försiktigt
skiljer varmt ifrån kallt
jag måste lära mig från grunden
jag måste omvärdera allt
du är svår att leva utan
jag är svår att leva med
imorse hängde man Saddam i ett rep
jag har ingen skuld i det
Jag lyssnar på orden. Undrar om han har varit där han med? Har han också trasslat in sig så i sina tankar och känslor att han plötsligt hamnat någon annanstans än där han velat vara? Som jag. Jag kokade en soppa som jag inte ville ha. Jag gjorde saker som inte var jag. Men vem är jag egentligen? Inte den personen iallafall - det vet jag.
Jag har tänkt så mycket. Antagligen förändrats en del också. Inte synbart, men inuti. Jag har alltid tänkt. Men nu har jag lyckats få några pusselbitar på plats och jag förstår också. Inte allt, men lite. Lite på vägen.
Jag fick härskna ingredienser tilldelat mig. Jag visste om det men jag satte ändå fart att tillreda dem. Kanske, kanske kunde jag få det att bli bra ändå. Kanske kunde jag trolla. Så jag vispade och snurrade och hamnade någon helt annanstans än jag ville vara. Men varför? För att jag fick dåliga ingredienser? Ja, delvis. Men det var ingen annan som tvingade mig att faktiskt använda det. Det var bara jag. Jag och ingen annan.
Tidigare har jag förstått hur jag om och om igen tog min mors plats i tillvaron, medan män i mitt liv fick fylla pappas funktion. Det enda sättet, den enda sanningen jag kände till. Precis som det skulle vara trodde jag. Jag har i efterhand förstått detta. Jag har pratat om det med min psykolog. Men jag har inte riktigt känt det. Jag har inte fullt ut tagit det till mig.
I samma veva har vi också kunnat prata om mitt värde. Hur jag känner att jag inte har något värde inför andra. Att det inte spelar någon roll vad jag gör. Vad jag än säger. Hur jag än beter mig. Jag är aldrig tillräcklig. Jag är aldrig värt något. En paradox till detta är dock att jag alltid tar på mig ansvar för andras reaktioner. Jag vill aldrig trampa någon på tårna. Jag vänder och vrider och försöker förstå vad "rätt" sak att säga är. Vad den andra vill höra av mig. Till och med i skolan har jag sådan respekt för klasskompisar att jag inte gärna vill ta exempel från egna erfarenheter då jag inte vill att någon ska bli obekväm. Antingen över vad jag varit med om eller för att man aldrig vet vad andra har i sitt bagage. Men hur kan det spela andra någon roll vad jag säger och gör när jag inte har något värde?
Pling!
En dag trillade polletten vackert ned.
Om man inte har något värde spelar det ingen roll vad för soppa man kokar. Om man inte har något värde spelar det ingen roll vad man säger, tänker eller gör. Utan värde kan man inte påverka. Utan värde har mina handlingar ingen effekt. Man kan inte påverka, man kan inte göra någon glad, man kan inte göra någon ledsen, man kan inte såras. För att såra någon måste man ha makt över någon annan. För att ha makt över någon måste man ha ett värde. Det har inte jag, alltså kan jag inte såras. Jag kan inte påverka. Jag kan bara vara. Existera. Nollad. Ett ingenting. En tomhet. Ett jag.
Och plötsligt förstod jag hur jag kunde hamna där jag var. Jag förstod hur jag måste lära om. Hur jag måste börja från början. Det är förklaringar, inte ursäkter. Jag har tänkt tankarna förut, och intellektuellt har jag förstått. Jag hör vad folk säger när dom säger vad jag har för betydelse. Jag hör vad dom säger när dom säger att dom har ont. Jag förstår det rent intellektuellt. Jag förstår ordens innebörd. Men samtidigt förstår jag inte. Känslomässigt har jag inte hängt med. Känslomässigt har jag inte förstått.
Men nu gör jag det.
Nu förstår jag.
Pling.
