det är som jag burit en förbannelse 
ibland med ryggen rak 
ibland med både hopp och tro 
men det är ändå samma sak 

jag har spridit lite värme 
jag har spridit lite frost 
jag är varken hjälten eller boven 
jag är bara lite lost 

från fönstret ser jag tidens tand 
kedjor komma och gå 
ingen är del av den här trenden 
alla bara hälsar på 

---------

jag har köpt så kalla saker 
jag har gått den kalla gatan ner 
nu har jag frusit allt för länge 
jag ska inte vara kall nåt mer 

har du sett nån i ögonen 
jag hittar inte dit 
jag kan inte reglerna i spelet 
men du får gärna komma hit 

nu smakar jag försiktigt 
skiljer varmt ifrån kallt 
jag måste lära mig från grunden 
jag måste omvärdera allt 

du är svår att leva utan 
jag är svår att leva med 
imorse hängde man Saddam i ett rep 
jag har ingen skuld i det 

Jag lyssnar på orden. Undrar om han har varit där han med? Har han också trasslat in sig så i sina tankar och känslor att han plötsligt hamnat någon annanstans än där han velat vara? Som jag. Jag kokade en soppa som jag inte ville ha. Jag gjorde saker som inte var jag. Men vem är jag egentligen? Inte den personen iallafall - det vet jag.

Jag har tänkt så mycket. Antagligen förändrats en del också. Inte synbart, men inuti. Jag har alltid tänkt. Men nu har jag lyckats få några pusselbitar på plats och jag förstår också. Inte allt, men lite. Lite på vägen.

Jag fick härskna ingredienser tilldelat mig. Jag visste om det men jag satte ändå fart att tillreda dem. Kanske, kanske kunde jag få det att bli bra ändå. Kanske kunde jag trolla. Så jag vispade och snurrade och hamnade någon helt annanstans än jag ville vara. Men varför? För att jag fick dåliga ingredienser? Ja, delvis. Men det var ingen annan som tvingade mig att faktiskt använda det. Det var bara jag. Jag och ingen annan.

Tidigare har jag förstått hur jag om och om igen tog min mors plats i tillvaron, medan män i mitt liv fick fylla pappas funktion. Det enda sättet, den enda sanningen jag kände till. Precis som det skulle vara trodde jag. Jag har i efterhand förstått detta. Jag har pratat om det med min psykolog. Men jag har inte riktigt känt det. Jag har inte fullt ut tagit det till mig.

I samma veva har vi också kunnat prata om mitt värde. Hur jag känner att jag inte har något värde inför andra. Att det inte spelar någon roll vad jag gör. Vad jag än säger. Hur jag än beter mig. Jag är aldrig tillräcklig. Jag är aldrig värt något. En paradox till detta är dock att jag alltid tar på mig ansvar för andras reaktioner. Jag vill aldrig trampa någon på tårna. Jag vänder och vrider och försöker förstå vad "rätt" sak att säga är. Vad den andra vill höra av mig. Till och med i skolan har jag sådan respekt för klasskompisar att jag inte gärna vill ta exempel från egna erfarenheter då jag inte vill att någon ska bli obekväm. Antingen över vad jag varit med om eller för att man aldrig vet vad andra har i sitt bagage. Men hur kan det spela andra någon roll vad jag säger och gör när jag inte har något värde?

Pling!
En dag trillade polletten vackert ned.

Om man inte har något värde spelar det ingen roll vad för soppa man kokar. Om man inte har något värde spelar det ingen roll vad man säger, tänker eller gör. Utan värde kan man inte påverka. Utan värde har mina handlingar ingen effekt. Man kan inte påverka, man kan inte göra någon glad, man kan inte göra någon ledsen, man kan inte såras. För att såra någon måste man ha makt över någon annan. För att ha makt över någon måste man ha ett värde. Det har inte jag, alltså kan jag inte såras. Jag kan inte påverka. Jag kan bara vara. Existera. Nollad. Ett ingenting. En tomhet. Ett jag.

Och plötsligt förstod jag hur jag kunde hamna där jag var. Jag förstod hur jag måste lära om. Hur jag måste börja från början. Det är förklaringar, inte ursäkter. Jag har tänkt tankarna förut, och intellektuellt har jag förstått. Jag hör vad folk säger när dom säger vad jag har för betydelse. Jag hör vad dom säger när dom säger att dom har ont. Jag förstår det rent intellektuellt. Jag förstår ordens innebörd. Men samtidigt förstår jag inte. Känslomässigt har jag inte hängt med. Känslomässigt har jag inte förstått.

Men nu gör jag det.
Nu förstår jag.

Pling.