Jag är så väldigt trött. Om nätterna drömmer jag mardröm efter mardröm. Jag får kniv efter kniv i magen, i bröstet och i halsen och blodet flyter. Varmt och mjukt rinner det ner för min kropp medan smärtan är outhärdlig. Nästan varje natt är jag på flykt undan någon. Någon som vill mig illa. Ibland är Cerberus med, ibland någon annan. Och jag måste skydda mig, jag måste skydda oss. Och varje natt misslyckas jag. Varje natt kommer någon ikapp mig, håller fast mig och drar en kniv runt min strupe.

Jag vaknar kall och orolig. Känslan kan sitta i länge. Hela dagen. Tills det är dags att sova igen. Dags att drömma igen. Dags att dö igen.

Ibland kallas jag lat. Oaktiv. Bekväm. För att jag inte orkar hålla igång hela dagen. För att jag inte orkar gå till hemköp, trängas bland folk och snubbla på pensionärer. För att jag vid tvåtiden är helt slut och inget hellre vill än krypa ihop och sova en stund. Min energi räcker inte från morgon till kväll. Jag kan gå upp tidigt, ta ut hundarna, städa lägenheten, plugga lite, ta ut hundarna igen, sedan dör jag långsamt ut. Orken försvinner. Jag blir trött och kan inte tänka ordentligt, orkar inget och allt känns meningslöst. Får jag bara sova en stund så kommer orken tillbaka igen, men tvingas jag hålla mig vaken blir jag trött och lättirriterad och får lättare ångest.
 
Förut sov jag inget alls. Nu kan jag sova hur mycket som helst. Även om jag sover en timme mitt på dagen så är jag trött igen vid elva på kvällen. Jag vet att jag borde göra mer. Jag vet att jag borde tvinga mig, att man ska fungera annorlunda, att man ska kunna. Men jag kan inte. Jag orkar hlt enkelt inte. Kanske beror det på mardrömmarna, på att jag vaknar gång på gång om nätterna av jag är rädd. Kanske beror det på depressionen? Kanske hänger orkeslösheten ihop med den, med tanke på att jag inte ens äter medicinen som jag egentligen borde.

Jag vet inte. Jag bara hoppas att folk förstår att det finns orsaker. Att jag inte väljer att inte ha ork. Att jag inte väljer att framstå som lat för att jag inte orkar gå och handla. Jag bara orkar inte.

Tröttheten vinner allt som oftast över mig.
Men jag kämpar faktiskt.

Jag kämpar.

Tröttheten överväldigar mig. Plötsligt mår jag väldigt dåligt. Jag vet att det beror på att jag är trött. Att jag borde sova bort det. Att det kommer kännas annorlunda imorgon. Den vetskapen hjälper ändå. Jag kan blunda, andas, samla mig. Jag kan skjuta upp vad som annars skulle resultera i en ångestattack. För jag vet att jag snart kan lägga mig. Jag måste bara göra i ordning inför morgondagens redovisning, ta ut hunden och skriva ut ett arbete. Efter det får jag somna. Sova bort mörkret som är på väg att omsvepa mig.

Jag var hos nya psykologen idag. Janne Granås stod det på pappret. Åhnej tänkte jag, inte en man. Inte för att jag har något emot det egentligen men jag har galet svårt att prata om vissa saker med män, kanske för att jag aldrig haft någon vuxen man i mitt liv. Hur som helst så visade sig Janne vara en kvinna. Mäkta förvånad blev jag, men väldigt lättad. Det är tredje psykologen nu. Jobbigt. Man blir omotiverad av att börja om från början hela tiden. Det känns meningslöst och traggligt och svårt. Men det blir säkert bra. Det är ju inte som om min välbeprövade teknik att hålla tjäften har fungerat så bra, och den har jag ju kört med i många, många år. Kan lika gärna ge detta en chans.

Vi pratade om min svårighet i att ta emot saker. Att jag känner av dolda krav, att jag tror och känner att jag blir skyldig något tillbaka, att personer får en hållhake på mig om dom ger mig något eller hjälper mig med något. Och ja, jag är fullkomligt ologisk på den punkten för jag själv tycker om att hjälpa andra, att hitta på presenter och överraskningar. Och jag gör det aldrig med kravet att få något tillbaka. Men jag känner ändå så när det gäller mig själv. Jag är uppvuxen med att bli köpt. Att få något, en tidning, en godis, en peng. Och i gengäld måste man göra som man blir tillsagd. Man måste åka med till affären och köpa öl även om man hellre ser på bolibompa. Man måste ta pappas parti även om man egentligen vill vara med mamma. Allt jag fått har haft ett pris. Till och med när jag lånade pengar till Carmens operation... En hund han dessutom skaffat sig men inte kunde ta hand om. 15 000 kostade operationen, pengar jag fick låna men sedan var tvungen att betala tillbaka en vecka senare om jag inte ville bli polisanmäld. För att han insåg att jag inte kunde hålla med honom ändå. För att jag inte ville vittna emot mamma. Eller för att jag är jag. Jag vet inte så noga. Svårt var det att få fram så mycket pengar på så kort tid iallafall. Och kanske är det inte så konstigt att jag tror att gåvor har en baktanke. Att tjänster har ett pris, ett högt sådant. Men jag kämpar och jag försöker och jag hoppas bli kvitt det. En dag. Någon gång.

Lycka är att ha en underbar liten afghanvalp nedanför mig där jag sitter. Lycka är att ha en skrattande dobermann i rummet när man vaknar. Lycka är att känna värmande solstrålar mot min vinterkalla hy.

Lycka är...

"Bästa Helena ERIKSSON
Cellprovet som nyligen togs visade lätta förändringar. Lätta förändrinar behöver oftast inte behandlas. Många gånger läker de ut av sig självt.
------
Om förändringen är av den typ som skulle kunna utvecklas till cancer tar det vanligtvis minst tio år för en lätt cellförändring att bli farlig. Vi har alltså gott om tid.
------
Du kommer få inbjudan till ny provtagning om cirka tre till fyra månader.

Vänliga hälsningar

CAPIO LUNDBY SJUKHUS AB
Gynekologkliniken"

Tjaaa.. Jag vet inte jag.. Men roligare brev har jag ju fått i mina dagar. Jag menar, vad dom egentligen säger är ju att jag kan ha begynnande cancer. Även om risken inte är så stor så kan jag ha det. Man tackar. Jag skulle helst vilja veta faktiskt. Typ nu. Helst igår. Och vaddå gott om tid? Gott om tid att vad? Strålbehandla mig? Operera bort livmodern? Gott om tid låter inte så positivt i det fallet, även om jag förstår vad dom menar.

Nåja. Jag är inte den som är den. Jag kan dö av att gå över gatan också, det vet jag ju. Så visst kommer jag glömma detta rätt snabbt, det är ju ändå inget jag kan göra åt saken. Det är ju inte som att det försvinner bara för att jag börjar oroa mig. Även om man skulle få en diagnos så finns det ju fortfarande inget jag kan göra. Mer än lita på att läkarna gör vad dom ska. (Lita på? Jag? Hahaha!) Vetskapen om att mormor dog i livmoderscancer gör det visserligen lite läskigare. Och som sagt, roligare brev har jag ju fått.

Jag får helt enkelt passa på att njuta ännu mer av dagarna, ta till vara på så mycket jag bara kan och.. skriva ett testamente? ;) Jag vill för övrigt ha en musikbegravning. Det har jag alltid sagt. Och så ska Treasure spelas, med The Cure.

Ödets ironi kanske vill spela mig ett spratt. När jag äntligen börjar få tillbaka livsgnistan så blir jag sjuk och dör. Som straff för att jag sagt att jag inte orkar leva. Man vet aldrig.

Jag försöker peppa mig själv och se på alla roliga saker jag har att se fram emot. För det är faktiskt en hel del.


- Mike (lillebror) kommer ner vid valborg och stannar över helgen. Han har med sig Timmy också.

- Utställning i helgen.

- Utställning nästa helg. Och den 18e maj, tror jag.

- Sthlm den 5e juni.

- VNV nation spelar (förhoppningsvis) 16e maj. Tjihoo, som jag längtat.

- Universal Poplab på Storan i maj.

- Stor vinthundsutställning i juni. :D

- Hemtentan ska vara inlämnad 5e juni, sedan är jag fri fram till hösten. (Stort orosmoln är den avsaknade inkomsten över sommaren, men jag stoppar huvudet i sanden ett tag till.)

- Hade gärna åkt till arvikafestivalen i sommar med, men får se om jag har råd. Det vore himla kul dock. =)

- Vårmys och sommarmys, grillningar, hunddagar, solsken, sommarregn, ljumma sommarkvällar, fräknar på armarna och nosen, mjukt gräs under fötterna, tunna sommarklänningar, picknick, utflykter och äventyr.

Jag älskar att få göra roliga utflykter så om någon har nån kul idé så är jag lätt på. Helst Cerberusvänliga saker men allt går hem. Åka till skärgården, åka på roadtrips, äta glass vid varbergs fästning, grilla och kasta kubb, titta på pingvinerna i slottskogen, kvällspromenader i solnedgången, vad som helst. :)

Jag bestämmer att det är vår nu, och då är sommaren snart här.

Jag tänker. Hela hela tiden tänker jag. Det låter fånigt, tänker gör väl alla? Men tydligen inte. Jag får ofta kommentarer kring att jag är så "smart" och en tänkare. Själv har jag aldrig reflekterat så särskilt mycket kring det, det är ju sådan jag är och jag har liksom förutsatt att alla andra fungerar likadant. Jag behöver avsätta tid till att krypa ihop och bara tänka. Låta tankarna flöda fritt utan andra störande saker i min närhet. Jag kan bli irriterad om något dyker upp som jag behöver tänka efter kring och något annat kräver min uppmärksamhet och stör.

Det luriga med att ha snabba tankar är att jag kan pendla rent känslomässigt väldigt snabbt också. Tankarna svävar fritt och en enda tanke kan krascha stundens goda humör eller dagens höjdpunkt. Och alla undrar vad som hände. Vad som är fel. När det faktiskt inte är något. Jag bara kom på något, ett minne, ett påstående. Vad som helst.

En annan jobbig sak är att jag är allt för snabb på att lägga ihop 1 och 1. Min hjärna kan pussla ihop saker som registrerats under en lång, lång tid. En kommentar. Ett intryck. En blick. Jag kan minnas hur det kändes. Vad någon gjorde. Och så kastar jag ihop det hela och förstår saker som aldrig blivit sagda. Som kanske skulle hållas mig hemligt. Även kryptiska små saker, en bild i någons bilddagbok, en skriven rad på en blogg, en konversation på msn. Vips så förstår jag. Vips så faller pusselbitarna på plats. Och det gör mig ofta ledsen. Utan att jag ens kan säga något för jag "vet" ju inget säkert. Det är bara min hjärna som tänkt ut saker jag helst skulle slippa veta..

Det är en gåva och en förbannelse helt enkelt. Jag önskar det gick att bli dum igen. Men har man väl lärt sig en sak så har man. Kan man tänka så kan man. Det är ju inget jag styr självmant. Jag har ingen av- och påknapp. Jag har ingen bromspedal. Tankarna bara snurrar. Konstant och hela tiden.

Jag antar att jag får leva med det.
Frågan är om någon annan kan leva med mig.

En låt. Bara en enda liten låt. Det är allt som krävs för en tidsresa. Jag befinner mig plötsligt 12 år tillbaka i tiden. Och jag minns. Jag låter musiken ta mig tillbaka och jag tillåter mig att känna. Rummet blir plötsligt kallt, håren på armarna reser sig och jag fryser. Ända in i själen fryser jag, för jag minns felen. Jag minns alla elakorden, jag minns känslan av att gå och lägga sig sju om kvällarna för att det skulle bli ny dag. Och jag var den där boxaren. Jag var den som skrek ut i ilska och skam. Jag var den som skämdes. Jag var den svaga, den besegrade. Och jag kunde bara hoppas på att bli skonad, att få överleva. Och det fick jag. Jag överlevde. Jag tog mig vidare. Ärrad och blåslagen. Jag lyckades gå vidare.

Men allt som krävs för att få mig tillbaka dit är en låt.

En enda låt.

+ + + + P L U S + + + +

- Våren är här
- Hundgos
- Roliga aktiviteter och utflykter
- Vännerna (mina vänner är bäst. alltid.)
- Bror på besök i valborg
- Ny psykolog (äntligen)
- Vinthundar
- Att jag inte är gravt överviktig varje dag.
- Nya bekantskaper
- Framtidshopp
- Valpkurs
- Hundutställningar
- Musik - alltid
- Korta stunder av pyssel - så länge koncntrationsförmågan finns med mig
- Fota nya bilder
- Godkända kurser på universitetet


- - - - M I N U S - - - -

- Inget jobb i sommar (ingen inkomst alltså = ännu mer ångest)
- Bristande aptit
- Vätskebrist (jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma ihåg att dricka)
- Ospännande skoluppgift
- Ny psykolog (igen. tredje nu, segt att börja om hela tiden)
- Grannar som borrar och stökar när jag försöker skriva det här.
- Behöva sälja Migrant
- Koncentrationssvårigheterna (jag kan åtminstonde läsa en restaurangmeny nu igen)
- Orkeslösheten som vägrar ge med sig
- Ångest som vägrar ge med sig (många svackor mest hela tiden)
- När folk inte förstår allvaret
- Solen blir starkare och starkare och jag måste akta mig
- Saknad
- Skrivsvårigheter, svårt att samla tankarna

Sinnesstämning just nu... Känsliga läsare/tittare varnas dock. Många tårar fällda på den här sidan. Slutet är hemskt.

Jag har suttit och kikat på bilder på olika hemsidor för afghaner. Jag är verkligen förälskad i rasen och har varit från första början. Kanske grundades det redan när jag föddes, eftersom vi redan på den tiden hade två stycken ståtliga vovvar. Hur som helst är jag helt frälst och jag riskerar väl att bli som en sådan där "kattmamma" fast med en massa afghaner. Dom är dom vackraste, mest kloka varelserna som finns. Bakom deras blick tycks det vila tusenårig vishet som om dom levt för alltid. Samma med arabiska fullblod. Jag dras väl till det där lite speciella, det lite egna. Vishet, busighet, galenhet.



I många år höll jag på med hästar. Väldigt intensivt dessutom. Och jag saknar det. Jag saknar både hästarna men allra mest att ha något speciellt att göra. Att träna inför en tävling. Känslan av att gå upp tidigt på morgonen, att kliva ut i det daggvåta gräset och före alla andra ens har vaknat bege mig i väg en söndagmorgon för att åka på en tävling eller träning. Jag minns doften av klar luft, av kall dimma som fortfarande ligger kvar över ängarna och känslan i magen av att få göra något man sett fram emot och längtat efter. Jag minns att jag ville dela det med mina föräldrar, men dom  var aldrig med. (Kanske är det därför jag har ett så stort behov av det idag.) Så det blev jag och hästen. Hans varma kropp under min hand, hans nyfikna blick som ser på mig. Vad ska vi göra, vart är vi på väg? Mycket att fixa och dona och göra i ordning.

Känslan av glädje. Känslan av tillhörighet. Känslan av att höra hemma. Där, just då och ingen annanstans. Och jag saknar det. Nu ska Cerberus få ta över den rollen. Min vackra fina afghankille. Vi ska åka på äventyr i stora världen och han är min och ingen annans. Han kommer finnas vid min sida hur dålig jag än är i övrigt och hur fel jag än fungerar i relationer till andra. Och vi ska lära oss en massa roliga saker, bara för att det är så himla kul.

Jag önskar bara att det fanns någon som ville dela det med mig. Någon som också älskar den där känslan av tidiga morgonar, kall luft i lungorna, trötta ögon och glädjehopp om dagen. Någon som också vill heja på en hund som rusar fram efter en plastbit, eller som springer runt och visar upp sig eller som hoppar över hinder eller nosar upp djur i skogen. Någon, bara..

Men under tiden har jag den viktigaste. Lilla Cerberus. Min nya stjärna. Min psykolog. Min väckarklocka. Min livsgnista.

Min kärlek.

Visst är den lustig, den där känslan. Känslan av att vad man än gör, hur man än beter sig, vem man än är, så är man aldrig tillräcklig. Jag kan inte konkurrera med långa vackra människor. Eller korta söta. Eller glada och energiska. Eller roliga som får andra att skratta. Jag kan inte sticka ut, jag kan inte skilja mig från mängden. Jag syns inte, hur mycket jag än försöker. Saker jag gör, ord jag omsorgsfullt väljer ut och säger högt. Inget av det spelar roll. Inget av det betyder tillräckligt mycket för att göra någon skillnad. Jag är ständigt bortvald.

Jag är så trött att det går runt i huvudet på mig. Ändå kan jag inte sluta tänka. Eller sluta känna. Känslan av att vara ovärdig. En i mängden men inte som alla andra. Det gör så ont. Det har varit så så länge. Det har varit så alltid. Liten, blek, med fräknar och halmfärgat hår. Lite äldre men fortfarande blek med fräknar och halmfärgat hår. Ännu äldre, blek och med fräknar men med färgat hår. Alltid samma visa. Alltid samma sak.

Kanske är det jag som är fel?
Den enda gemensamma nämnaren.

Kanske är det jag som är fel...

Nu åker jag till hufvudstaden. Jag blir inte borta alls länge, men det ska bli skönt med lite miljöombyte. Alltid när jag kommer iväg så får jag en känsla av styrka. Att jag kan. Att jag är fri att stå på egna ben och att det finns en värld där ute. Att det faktiskt inte vore så farligt om vissa saker i ens liv förändrade, man klarar det också. Även de där sakerna man hänger upp i princip allt på och ser som stöttepelare i vardagen. Livet kan gå vidare ändå.

Det är skönt med lite perspektiv.

Även denna gången har jag mycket att göra. Förra turen var vi uppe i 14 timmar men jag hann ändå träffa åtminstonde två vänner och hämta valpen. (Effektivitet min vän. Effektivitet.) Denna gången har jag också rätt fullspäckat. Träffa kamrater, träffa bröder och träffa uppfödaren och ha pälsträff och utställningsträning. Filmkväll, bli introducerad för Fanjunken och ha pannkaksfruckostar. Mycket ska hinnas med.

Det ska iallafall bli skönt att komma iväg. Och det ska bli roligt att träffa en massa andra afghanägare eftersom jag känner mig rätt ensam här nere.

Ensam var ordet sade Bull. Varför känner jag mig så ofta ensam?
Nåja. Tågresa ahoj. Önska mig och Cerberus lycka till. Hans första tågresa.

Vissa dagar skiner solen. Vissa dagar skiner den även inuti. Då skiner den utan att på köpet uppmärksamma mig om fläckarna på fönstret eller dammet i rummet. Inte ens dammet i mitt inuti syns. Dessa dagar vaknar jag med energi. Jag tar ut mina förklädda pälsänglar på morgonpromenad för att riktigt njuta. Jag äter fruckost som man ska. Jag plockar och donar som man ska. Jag rejsar ikapp med hundarna när posten kommer. (Försten får strimla den tråkigaste räkningen enligt min valp. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag tycker att det är en bra idé.) Jag pluggar. Jag antecknar duktigt vad jag läser. Jag tappar inte bort allt för mycket tid genom onödigt surfande. Jag jagar, med oändligt tålamod, valpen som tjuvar precis allt i storvalpshöjd för att sedan nöjt sätta tänderna i det, demolera det och strategiskt placera ut bitarna som det hela resulterar i över hela lägenheten. Jag blir inte vansinnig. Jag ler.

Vissa dagar finns inte mörkret. Vissa dagar slutar 1-0 till ljuset, trots straffar och hörnor och en oändlighet av andra möjligheter för mörkret.

Vissa dagar orkar jag.

Vissa dagar lever jag.

Det är inte ofta jag uttalar mig offentligt om mina åsikter. Det är inte ofta alls faktiskt. Jag vet inte ens varför, det är ju inte så att jag inte tycker en massa om väldigt mycket. Tvärtom. Kanske är det för att jag aldrig har ett enkelt svar, en specifik åsikt, utan att det alltid är relativt. Att generalisera är bland det värsta jag vet, även om jag förstår att det är nödvändigt ibland. Dessutom känns mina åsikter ganska privata. (Jajaja, jag vet att jag är felvriden. Jag kan lämna ut halva mitt ångestliv men jag kan inte skriva om mina åsikter. Jag ser det lustiga, tror mig.)

Hur som helst. Som student får man läsa en väldig massa litteratur. Man får även gå på mängder av seminarium och föreläsningar. Som den socionomstudent jag nu är präntas det in en massa lagar i oss, att alla ska ha samma rättigheter, att det finns särskilda lagar för att hjälpa olika grupper, t.ex. LSS, LAS, SOL, HSL, LVM, LVU osv. Och ja, det är jättefint. Men ingenstans förklarar någon för oss att det faktiskt inte fungerar så i verkliga världen. Det finns inga resurser. Det är alltid dom som har absolut störst behov som prioriteras (vilket givetvis är logiskt och det vore ju konstigt annars) medan andra får stå över eventuell hjälp. När det egentligen, enligt lagar och utopi, skulle delas ut en hel massa socialpolitiska åtgärder åt höger och vänster. Men som sagt, det fungerar inte så. Jag vet det. Jag har både arbetat själv, hamnat i skymundan själv, och jag har kommit i kontakt med människors historier som gör en näst intill mörkrädd. Dessutom finns det en försäkringskassa (för många känd som förskingrinskassan) som sitter med sitt feta arsle ivägen för både klienter, socialarbetare m.m. Och det mest skrämmande är att det nu utbildas en hel knippe folk som går runt och tror att det är så enkelt. Det är många fler än man tror som inte haft någon kontakt med "livet på andra sidan utbildningen" och som, givetvis, inte kan ha en aning om hur det faktiskt ser ut. Borde vi inte skolas efter hur vi faktiskt kommer få jobba, inte enbart efter vad som är eftersträvansvärt? Inte konstigt att så många blir utbrända då.

Nu håller vi dessutom på och studerar politik, socialpolitik m.m. I detta ingår givetvis hur arbetslöshet uppstår, vad det har för effekt på samhälle och individ m.m. Det lustiga är att vi har ganska stor allmäninriktning på det. Och när det väl går ner på individbasis är det utifrån ett invandrarperspektiv. Hur arbetslösheten ser ut för människor med invandrarbakgrund. Vad som glöms, trots att boken är rykande färsk, är att problematiken som beskrivs (högutbildade blir utan jobb, högutbildade får arbeten dom är överkvalificerade för, människor utan ordentliga kontakter får inga jobb o.s.v.) gäller alla grupper idag. Det talas väldigt mycket om diskriminering av personer med invandrarbakgrund, men det sägs ingenstans att det är galet svårt att få jobb för alla nu för tiden. Jag känner många med eftergymnasiala studier som helt enkelt inte har några jobb, eller som tagit vad dom kan få och som dom egentligen är långt överkvalificerade för. Jag själv har också gått arbetslös. Vad betyder det? Att jag är blek, ful och dum i huvudet? Kan man anmäla någon för det? Missförstå mig rätt nu, jag tycker det är vansinnigt med diskriminering. Jag menar bara att dom en del viktiga saker. Speciellt när det gäller en utbildning som denna.

I hela detta staplas även en rad statistik upp. Bland annat att personer som invandrat på 60- och 70-talet, och deras barn, har haft det enklare att få in en fot på arbetsmarknaden och är därmed också mer integrerade i samhället idag. Jämfört då med personer som invandrat på 80- och 90-talet, som hamnat utanför arbetsmarknaden i betydligt större utsträckning. Hmm. Men vänta här nu. Hur såg det då ut i sverige? Är det verkligen så himla konstigt? På 60- och 70-talet skedde en arbetskraftinvandring. Folk flyttade hit för att det fanns arbeten, många hade redan utlovade jobb när dom kom hit. På 80- och 90-talet var det flyktingar som kom, och det rådde inflation här i Sverige. Är det då så väldigt konstigt att dessa personer haft/har det svårare? Efter mycket om och men kryper det i boken fram att jag hade rätt i mitt tänk, att det var just arbetskraftinvandring vs. flyktingar. Men det nämns bara kort och läggs ingen större vikt vid. Jag tycker att det är en ganska stor förklaring. Det är ju (av uppenbara skäl) svårt att ge människor som kommer hit arbeten när det inte ens finns arbeten så det räcker till dom som redan bor här. Där med inte sagt att människor med invandrarbakgrund ska ha svårare att få ett jobb än en svenskfödd så länge båda har vad som krävs för arbetet. Självklart inte. Jag menar bara att folk alltid är så snabba med att dra en slutsats. Att se det som något som skett med flit, exempelvis.

Nu får man tänka på att jag är sådan som gärna vänder mig emot vad som sägs och per automatik ofta är kritisk. Detta för att jag vill få med så stor bild som möjligt och jag ogillar skarpt när något bara tar med en synvinkel ur det hela. Hade boken varit vinklad på ett helt annat sätt hade jag antagligen lagt fram samma saker som det redan står i boken. Det är ju ett komplext ämne där saker går ihop och går runt och aldrig tar slut.

Kort och gott så ska man iallafall, för att få arbete idag, vara:

25 år med vuxna barn (alltså inte planera att skaffa barn de närmsta 30 åren och ej heller ha snorungar hemma som kan behöva vård ibland). Man ska också gärna ha 25 års erfarenhet av det specifika arbetet och en gedigen, färsk utbildning i bagaget. Man ska vara ung men inte ha några framtidsplaner annat än att stanna på den tänkta arbetsplatsen i lååång tid framöver. Man ska inte ha haft många kortare jobb eftersom detta tyder på att man inte kan behålla ett arbete snarare än att man glatt tagit alla jobb man kommit över för att ha pengar till hyran. Dessutom ska man ha kontakter. Utan kotakter får man inget jobb.

Visst känns det bra?

Jag är Helena - blek, ful och korkad.
Anställ mig - annars anmäler jag dig.

Eller?



(Innan någon halshugger mig så: boken jag för tillfället läser heter Etnicitet av Abby Peterson & Mikael Hjerm (red) 2007.)

Jag är fel. Hur jag än beter mig är jag fel. Vad jag än gör så är jag fel. Min blotta existens har sårat folk så länge jag kan minnas och håller jag någon kär rasar allt snabbt över kanten och går sönder. Och jag hatar det. Jag hatar hur allt jag tar i förvandlas till ett mörker, hur alla jag håller kära blir förstörda. Jag förgör och förstör. Utan att ens mena det. Utan att förstå hur. Som en elefant i ett porslinshus. Som om jag inte kan vidröra saker försiktigt utan tar för hårt, tar sönder. Allt blir till mörker. Jag kan inte ens vara tillräckligt bra för att min far ska kunna tycka om mig. Den ovillkorliga föräldrakärleken. Inte ens den kan jag förtjäna, så dålig är jag.

Det brinner i mitt bröst nu. Jag kan inte andas. Jag kan inte se. Jag kan inte höra. Jag kan inte röra. Jag bara gråter. Kanske dör jag nu. Kanske är detta slutet? Kanske har ångesten bestämt sig för att ta den sista livsglädjen ur min kropp, en gång för alla. Alla dessa gånger den varit på besök, smekt mig med sina kalla händer och kramat mig så hårt att jag inte kan andas. Men precis när syret tagit slut, precis när det svartnar för ögonen, då har den släppt greppet och gett mig en andra chans. Nu har jag förstört nog. Jag får inte längre gå lös bland alla vackra människor. Jag får inte förstöra mer eller fler. Kanske är det slut nu?

Golvet är kallt och hårt, precis som min själ. Blodet och tårarna är varma, precis som ni. Det välbekanta inutimörkret håller om mig, smeker mig och gör mig trygg. Jag kan det här. Jag har gjort det här. Allt är precis som vanligt. Det är det här livet jag levat, det är det här jag känner till.

Kanske är det det här jag förtjänar?

Jag läste på ett forum om hundstall, och hur olika hundar är överrepresenterade där. Det gör mig så ont. Så fruktansvärt ont. Min inlevelseförmåga underlättar nog knappast för mig heller, eftersom jag verkligen kan se den där lilla rottishanvalpen stå och se på mig med stora ögon, stökig för att ingen har lärt den hur den ska göra, men med viljan att bli lärd och få anpassa sig in i en flock. Eller en söt dobbis/schäferkorsning som någon en gång tagit hem men som dom inte klarat av eller brytt sig om att uppfostra på rätt sätt. Och jag hatar det. Jag hatar att okunniga idioter får möjlighet att komma över oskyldiga djur. Jag hatar tanken på att en äcklig, dum människa inte kan ta sitt ansvar och älska sitt djur tillräckligt för att ge det vad det behöver. Självklart kan ibland omplaceringar behövas ändå, utan att något fel gjorts. På grund av andra oväntade saker. Men då är hundarna inte förstörda. Då är det ingen äcklig jäkla idiot som tagit sig vatten över huvudet och på kuppen förstört en vovve som kunnat bli alldeles underbar hos någon annan.



Så här skrev en person som varit på besök på ett hundstall:

"* En av tio hundar är tik, resten hanar. Hanhundar är alltså kraftigt överrepresenterade.

*En av tjugo hundar är liten, resten är stora, och de är generellt blandraser. Staffe, rottis, schäfer, dobberman osv var mycket vanligt.

* Medelsvensson är överrepresenterade bland ägarna som gör sig av med sin hund. (Tillskillnad mot tex alkisBerra på torget) Denna hund är 6-18 månader, gärna svart, och blandras mellan bruksraser. Hanhund.

*Varje dag får de flera samtal om sk. spanien (och andra länder)adoptioner, som folk vill lämna bort, för att det är problem med dom. Dessa hundar var verkligen överrepresenterade. Hundstallet tar inte emot dem överhuvudtaget, eftersom de jobbar för att svenska hundar ska få hem, inte för att ta hand om vad andra organisationer redan tagit hand om och skeppat ut.

*Eftersom personalen är mkt engagerad, förklarade hon att de ofta tittade på annonser på stora annonssiter, och att de ofta träffade på de hundarna i något skede. (Kände igen dem pga konstig korsning tex.) Just nu hade de tex flera syskon rottis/malle inne som någon fött upp, och inte blivit av med. Den ena hunden hoppade rakt upp i taket på buren när han såg oss, och hade bitit samtliga i personalen. Vissa hundar i denna "uppfödning" gick alltså rakt från valpsängen till hundstallet.

*Deras uppfattning var att det var åt h-vete för lätt att få tag på en billig hund i Sverige, och att alltför få frågor ställdes vid många av dessa köp.

*Alla staffar och staffemixer kastrerades innan de slussades ut. Här ifrågasatte jag varför det inte gjordes på alla hundar, men hon sa att de hade prioriterat dessa hundar, eftersom det nästan alltid tagits kullar på de omplacerade hundarna tidigare. Jag gissar att det var av ekonomiska skäl de inte kastrerade alla.

* En del hundar fick de in från veterinärer (med ägarens kännedom) där ägaren velat få valpar och unghundar avlivade. Ett exempel var en 9 månaders rottis som skulle avlivas för att han vaktade leksaker och mat.

* Givetvis fanns där också hundar som använts som vapen, vid rån, som verkligen attackerat osv, men de fick vi inte se, eftersom de var sekretesskyddade."

-Säg inte att du är konstnär för att du målar lite på fritiden. Säg att du målar lite ibland.
-Säg inte att du tränar [insert valfri "tuff" sport] när du just har börjat. Säg att du just börjat.
-Säg inte att du tränat [insert valfri "tuff" sport] en tid, när du i själva verket gjort det en termin. Säg att du provat på det.
-Säg inte att du har en massa jobb när det bara är små saker som du gör gratis åt dina vänner. Säg att du hjälper en vän.
-Säg inte att du arbetar på ett ställe bara för att du varit där en enda gång. Säg att du skulle vilja. [J-igt tor skillnad]
-Säg inte att du är med och driver något för att du känner någon som faktiskt är det. Säg att du känner den personen.
-Säg inte att du känner en person bara för att ni sprungit på varandra på krogen en gång. Säg att ni sprungit på varandra på krogen en gång.
-Säg inte att du fått "saker publicerade i tidningar" för att metro tryckte din alla hjärtans daghälsning. Säg ingenting alls.
-Anamma inte en hel subkultur från ena dagen till den andra. Du kommer bara framstå som pinsam och desperat. -Plocka ut de delar du verkligen gillar eller ta det åtminstonde lugnt i din transformering.
-Kopiera inte andras stilar, frisyrer, intressen. Det kommer driva dem till vansinne och du framstår bara som patetisk. Tycker du något är snyggt på riktigt, kombinera.

-Ha självinsikt.
-Sluta ljug.
-Att förvränga sanningen är just rena lögner.
-Förstå när folk skrattar åt dig och inte med dig.

Kan du inte förstå detta är du antagligen en mytoman eller fruktansvärt socialt inkompetent. Eller så fick du ingen uppmärksamhet som liten unge utan försöker ta igen detta som vuxen. Att det sedan är baserat på lögner och att folk antagligen skulle tycka bättre om dig om du slutade upp att förvränga allt, det spelar dig mindre roll.

Patetiskt.