Helena has spoken
Det är inte ofta jag uttalar mig offentligt om mina åsikter. Det är inte ofta alls faktiskt. Jag vet inte ens varför, det är ju inte så att jag inte tycker en massa om väldigt mycket. Tvärtom. Kanske är det för att jag aldrig har ett enkelt svar, en specifik åsikt, utan att det alltid är relativt. Att generalisera är bland det värsta jag vet, även om jag förstår att det är nödvändigt ibland. Dessutom känns mina åsikter ganska privata. (Jajaja, jag vet att jag är felvriden. Jag kan lämna ut halva mitt ångestliv men jag kan inte skriva om mina åsikter. Jag ser det lustiga, tror mig.)
Hur som helst. Som student får man läsa en väldig massa litteratur. Man får även gå på mängder av seminarium och föreläsningar. Som den socionomstudent jag nu är präntas det in en massa lagar i oss, att alla ska ha samma rättigheter, att det finns särskilda lagar för att hjälpa olika grupper, t.ex. LSS, LAS, SOL, HSL, LVM, LVU osv. Och ja, det är jättefint. Men ingenstans förklarar någon för oss att det faktiskt inte fungerar så i verkliga världen. Det finns inga resurser. Det är alltid dom som har absolut störst behov som prioriteras (vilket givetvis är logiskt och det vore ju konstigt annars) medan andra får stå över eventuell hjälp. När det egentligen, enligt lagar och utopi, skulle delas ut en hel massa socialpolitiska åtgärder åt höger och vänster. Men som sagt, det fungerar inte så. Jag vet det. Jag har både arbetat själv, hamnat i skymundan själv, och jag har kommit i kontakt med människors historier som gör en näst intill mörkrädd. Dessutom finns det en försäkringskassa (för många känd som förskingrinskassan) som sitter med sitt feta arsle ivägen för både klienter, socialarbetare m.m. Och det mest skrämmande är att det nu utbildas en hel knippe folk som går runt och tror att det är så enkelt. Det är många fler än man tror som inte haft någon kontakt med "livet på andra sidan utbildningen" och som, givetvis, inte kan ha en aning om hur det faktiskt ser ut. Borde vi inte skolas efter hur vi faktiskt kommer få jobba, inte enbart efter vad som är eftersträvansvärt? Inte konstigt att så många blir utbrända då.
Nu håller vi dessutom på och studerar politik, socialpolitik m.m. I detta ingår givetvis hur arbetslöshet uppstår, vad det har för effekt på samhälle och individ m.m. Det lustiga är att vi har ganska stor allmäninriktning på det. Och när det väl går ner på individbasis är det utifrån ett invandrarperspektiv. Hur arbetslösheten ser ut för människor med invandrarbakgrund. Vad som glöms, trots att boken är rykande färsk, är att problematiken som beskrivs (högutbildade blir utan jobb, högutbildade får arbeten dom är överkvalificerade för, människor utan ordentliga kontakter får inga jobb o.s.v.) gäller alla grupper idag. Det talas väldigt mycket om diskriminering av personer med invandrarbakgrund, men det sägs ingenstans att det är galet svårt att få jobb för alla nu för tiden. Jag känner många med eftergymnasiala studier som helt enkelt inte har några jobb, eller som tagit vad dom kan få och som dom egentligen är långt överkvalificerade för. Jag själv har också gått arbetslös. Vad betyder det? Att jag är blek, ful och dum i huvudet? Kan man anmäla någon för det? Missförstå mig rätt nu, jag tycker det är vansinnigt med diskriminering. Jag menar bara att dom en del viktiga saker. Speciellt när det gäller en utbildning som denna.
I hela detta staplas även en rad statistik upp. Bland annat att personer som invandrat på 60- och 70-talet, och deras barn, har haft det enklare att få in en fot på arbetsmarknaden och är därmed också mer integrerade i samhället idag. Jämfört då med personer som invandrat på 80- och 90-talet, som hamnat utanför arbetsmarknaden i betydligt större utsträckning. Hmm. Men vänta här nu. Hur såg det då ut i sverige? Är det verkligen så himla konstigt? På 60- och 70-talet skedde en arbetskraftinvandring. Folk flyttade hit för att det fanns arbeten, många hade redan utlovade jobb när dom kom hit. På 80- och 90-talet var det flyktingar som kom, och det rådde inflation här i Sverige. Är det då så väldigt konstigt att dessa personer haft/har det svårare? Efter mycket om och men kryper det i boken fram att jag hade rätt i mitt tänk, att det var just arbetskraftinvandring vs. flyktingar. Men det nämns bara kort och läggs ingen större vikt vid. Jag tycker att det är en ganska stor förklaring. Det är ju (av uppenbara skäl) svårt att ge människor som kommer hit arbeten när det inte ens finns arbeten så det räcker till dom som redan bor här. Där med inte sagt att människor med invandrarbakgrund ska ha svårare att få ett jobb än en svenskfödd så länge båda har vad som krävs för arbetet. Självklart inte. Jag menar bara att folk alltid är så snabba med att dra en slutsats. Att se det som något som skett med flit, exempelvis.
Nu får man tänka på att jag är sådan som gärna vänder mig emot vad som sägs och per automatik ofta är kritisk. Detta för att jag vill få med så stor bild som möjligt och jag ogillar skarpt när något bara tar med en synvinkel ur det hela. Hade boken varit vinklad på ett helt annat sätt hade jag antagligen lagt fram samma saker som det redan står i boken. Det är ju ett komplext ämne där saker går ihop och går runt och aldrig tar slut.
Kort och gott så ska man iallafall, för att få arbete idag, vara:
25 år med vuxna barn (alltså inte planera att skaffa barn de närmsta 30 åren och ej heller ha snorungar hemma som kan behöva vård ibland). Man ska också gärna ha 25 års erfarenhet av det specifika arbetet och en gedigen, färsk utbildning i bagaget. Man ska vara ung men inte ha några framtidsplaner annat än att stanna på den tänkta arbetsplatsen i lååång tid framöver. Man ska inte ha haft många kortare jobb eftersom detta tyder på att man inte kan behålla ett arbete snarare än att man glatt tagit alla jobb man kommit över för att ha pengar till hyran. Dessutom ska man ha kontakter. Utan kotakter får man inget jobb.
Visst känns det bra?
Jag är Helena - blek, ful och korkad.
Anställ mig - annars anmäler jag dig.
Eller?
(Innan någon halshugger mig så: boken jag för tillfället läser heter Etnicitet av Abby Peterson & Mikael Hjerm (red) 2007.)
Hur som helst. Som student får man läsa en väldig massa litteratur. Man får även gå på mängder av seminarium och föreläsningar. Som den socionomstudent jag nu är präntas det in en massa lagar i oss, att alla ska ha samma rättigheter, att det finns särskilda lagar för att hjälpa olika grupper, t.ex. LSS, LAS, SOL, HSL, LVM, LVU osv. Och ja, det är jättefint. Men ingenstans förklarar någon för oss att det faktiskt inte fungerar så i verkliga världen. Det finns inga resurser. Det är alltid dom som har absolut störst behov som prioriteras (vilket givetvis är logiskt och det vore ju konstigt annars) medan andra får stå över eventuell hjälp. När det egentligen, enligt lagar och utopi, skulle delas ut en hel massa socialpolitiska åtgärder åt höger och vänster. Men som sagt, det fungerar inte så. Jag vet det. Jag har både arbetat själv, hamnat i skymundan själv, och jag har kommit i kontakt med människors historier som gör en näst intill mörkrädd. Dessutom finns det en försäkringskassa (för många känd som förskingrinskassan) som sitter med sitt feta arsle ivägen för både klienter, socialarbetare m.m. Och det mest skrämmande är att det nu utbildas en hel knippe folk som går runt och tror att det är så enkelt. Det är många fler än man tror som inte haft någon kontakt med "livet på andra sidan utbildningen" och som, givetvis, inte kan ha en aning om hur det faktiskt ser ut. Borde vi inte skolas efter hur vi faktiskt kommer få jobba, inte enbart efter vad som är eftersträvansvärt? Inte konstigt att så många blir utbrända då.
Nu håller vi dessutom på och studerar politik, socialpolitik m.m. I detta ingår givetvis hur arbetslöshet uppstår, vad det har för effekt på samhälle och individ m.m. Det lustiga är att vi har ganska stor allmäninriktning på det. Och när det väl går ner på individbasis är det utifrån ett invandrarperspektiv. Hur arbetslösheten ser ut för människor med invandrarbakgrund. Vad som glöms, trots att boken är rykande färsk, är att problematiken som beskrivs (högutbildade blir utan jobb, högutbildade får arbeten dom är överkvalificerade för, människor utan ordentliga kontakter får inga jobb o.s.v.) gäller alla grupper idag. Det talas väldigt mycket om diskriminering av personer med invandrarbakgrund, men det sägs ingenstans att det är galet svårt att få jobb för alla nu för tiden. Jag känner många med eftergymnasiala studier som helt enkelt inte har några jobb, eller som tagit vad dom kan få och som dom egentligen är långt överkvalificerade för. Jag själv har också gått arbetslös. Vad betyder det? Att jag är blek, ful och dum i huvudet? Kan man anmäla någon för det? Missförstå mig rätt nu, jag tycker det är vansinnigt med diskriminering. Jag menar bara att dom en del viktiga saker. Speciellt när det gäller en utbildning som denna.
I hela detta staplas även en rad statistik upp. Bland annat att personer som invandrat på 60- och 70-talet, och deras barn, har haft det enklare att få in en fot på arbetsmarknaden och är därmed också mer integrerade i samhället idag. Jämfört då med personer som invandrat på 80- och 90-talet, som hamnat utanför arbetsmarknaden i betydligt större utsträckning. Hmm. Men vänta här nu. Hur såg det då ut i sverige? Är det verkligen så himla konstigt? På 60- och 70-talet skedde en arbetskraftinvandring. Folk flyttade hit för att det fanns arbeten, många hade redan utlovade jobb när dom kom hit. På 80- och 90-talet var det flyktingar som kom, och det rådde inflation här i Sverige. Är det då så väldigt konstigt att dessa personer haft/har det svårare? Efter mycket om och men kryper det i boken fram att jag hade rätt i mitt tänk, att det var just arbetskraftinvandring vs. flyktingar. Men det nämns bara kort och läggs ingen större vikt vid. Jag tycker att det är en ganska stor förklaring. Det är ju (av uppenbara skäl) svårt att ge människor som kommer hit arbeten när det inte ens finns arbeten så det räcker till dom som redan bor här. Där med inte sagt att människor med invandrarbakgrund ska ha svårare att få ett jobb än en svenskfödd så länge båda har vad som krävs för arbetet. Självklart inte. Jag menar bara att folk alltid är så snabba med att dra en slutsats. Att se det som något som skett med flit, exempelvis.
Nu får man tänka på att jag är sådan som gärna vänder mig emot vad som sägs och per automatik ofta är kritisk. Detta för att jag vill få med så stor bild som möjligt och jag ogillar skarpt när något bara tar med en synvinkel ur det hela. Hade boken varit vinklad på ett helt annat sätt hade jag antagligen lagt fram samma saker som det redan står i boken. Det är ju ett komplext ämne där saker går ihop och går runt och aldrig tar slut.
Kort och gott så ska man iallafall, för att få arbete idag, vara:
25 år med vuxna barn (alltså inte planera att skaffa barn de närmsta 30 åren och ej heller ha snorungar hemma som kan behöva vård ibland). Man ska också gärna ha 25 års erfarenhet av det specifika arbetet och en gedigen, färsk utbildning i bagaget. Man ska vara ung men inte ha några framtidsplaner annat än att stanna på den tänkta arbetsplatsen i lååång tid framöver. Man ska inte ha haft många kortare jobb eftersom detta tyder på att man inte kan behålla ett arbete snarare än att man glatt tagit alla jobb man kommit över för att ha pengar till hyran. Dessutom ska man ha kontakter. Utan kotakter får man inget jobb.
Visst känns det bra?
Jag är Helena - blek, ful och korkad.
Anställ mig - annars anmäler jag dig.
Eller?
(Innan någon halshugger mig så: boken jag för tillfället läser heter Etnicitet av Abby Peterson & Mikael Hjerm (red) 2007.)
Kommentarer
Postat av: Spookey
right on. finns inget annat att säga.
Postat av: galathea
Spookey: Nämen! Dra mig baklänges på en skottkärra! Lämnar du spår efter dig!? ;) Men jag vet. Visst har jag lite rätt iaf? Ganska stort ämne att diskutera egentligen, det här är ju bara en liten del. Men ändå. Jag kanske borde bli politiker? Eller inte. Jag skulle bli vansinnig. :)
Trackback
