Man kan nästan känna doften av brända fjädrar där i luften. Om man tittar riktigt noga kan man nog se hopknycklade, söndertrasade vingar som kämpar för att kunna vecklas ut i sin fulla storlek igen.

Vi är på äventyr, min vän och jag, och vi sjunger glatt med i den tämligen fåniga popmusiken som spelas samtidigt som regnet öser ner mot bilrutan. Jag blir nästan hypnotiserad av vindrutetorkarnas rörelse, fram och tillbaka, fram och tillbaka. I ett rasande tempo kämpar dom för att hålla regnet borta och ge oss hyffsat fri sikt.

Egentligen ska vi bara ta bilen till Mediamarkt för att köpa en ny mobiltelefon till mig, men för oss är det ett äventyr. det måste det vara. Vi är äventyrsresande. Vi är på roadtrip i öknen. Vi är på flykt undan farliga makter. Vi är superhjältar från någon tv-serie. Vi är vad som helst utom det vi faktiskt är. För tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi spegla oss i varandra och se allt och veta allt och det finns ingenting som spelar någon roll. Vårt förflutna är så snarlikt varandras och samtidigt så långt ifrån. I just den här stunden kan vi lämna allt vårt onda bakom oss. Och vi skrattar och tramsar och njuter av stunden. För stunden är inte lång. Det vet vi båda två. Vi vet att så fort bilmotorn stannar, så fort vi kliver ur den rostiga, vita saken som endast med stor barmhärtighet och ganska mycket lögn fortfarande kan kallas bil, så är vi tillbaka i verkligheten igen. Vi är tillbaka i främmandevärlden och utanförskapet och vardagsontet. Så vi behöver den här stunden. Vi behöver få fly en liten, liten stund.

Vi behöver våra äventyr.

En dag och en natt.
En sol och en måne.

En Karin och en jag.