Jag har funderat ganska mycket och intensivt i det senaste. Funderat, ifrågasatt, reflekterat. Jag har vänt och vridit på min roll gentemot andra, vem är jag, vad gör jag, är jag den jag vill? Stunder av irritation har uppstått, men också stunder av sorg. Jag ser att jag har varit någon som inte är jag. Jag ser att jag inte alltid gjort mitt bästa. Att jag inte har räckt till. Samtidigt ser jag att jag har låtit andra köra över mig i onödan. Att jag vänt ut och in på mig själv emellanåt, för andras skull, utan att få något i gengäld. Och behövs det verkligen? Är inte sanningen att man ska ge utan att önska något i retur? Är det inte egoistiskt att förvänta sig något tillbaka? Jag har tänkt och tänkt och kommit fram till; nej, det är inte fel. Nej, det är inte egoistiskt. Jag utför inte en handling för att den är betungande för mig och för att jag räknar med att få något stort tillbaka. Jag gör saker för att jag vill. Men det är ett ständigt givande och tagande, och det är inte mer än rätt att andra inte bara tar utan även ger. För det handlar inte om stora saker. Det handlar om små, små saker i vardagen.

Mycket har hänt i mitt liv den senaste tiden. Frågan är om någon ens vet om det. Varför inte? Jo för att ingen har brytt sig om att fråga. Jag är med flit ganska återhållsam med vad jag berättar för andra, då det är mina problem att bära. Men jag har till och med försökt sträcka ut en hand eller två. Ett sms. Lite gästboksinlägg. Lite blogginlägg. Responsen har varit.. tystnad. Eller ont om tid.

Ont om tid? Jag förstår faktiskt inte det. Okej att man kanske inte prioriterar att ha en filmkväll när man har vädligt lite ledig tid själv. Men när någon verkligen behöver? När någon mår dåligt och dessutom är öppen med att hjälp behövs och gärna mottages. Bara en timme. En enda liten timme. Någon som förankrar en i verkligheten, så jag slipper sväva runt bland mina mörkertankar. Det finns ursäker. Jag måste repa. Jag har så mycket att göra. Jag jobbar så mycket. Det störda är att jag känner folk som är näst intill heltidsmusiker som alltid har tid för en vän som behöver det, jag känner folk som arbetar tolvtimmarspass och konstant lider av sömnbrist men som ändå alltid ställer upp. Men dom jag sett som mina närmsta vänner dom.. har inte tid..

Jag lägger absolut inte över all skuld på andra. Jag vet med mig att jag varit dålig på att höra av mig. Att jag inte orkar. Att det är svårt att hänga med i alla turer. Att jag har varit en dålig vän. Att jag inte alltid orkar vara drivande. Men när jag för femte gången frågat om någon vill hänga på och rida för att personen yttryckligen sagt att den tycker det är mysigt, men jag ändå inte får det minsta initiativ tillbaka så kan jag bara anta att personen faktiskt är ointresserad. Och det är helt okej, men då kanske man kan säga det från början. Eller så får man helt enkelt revidera sitt förhållande från vän till bekant, så finns där inga krav över huvud taget.

Det gör mig ledsen att veta att några som jag räknat som mina närmsta vänner läser här, men aldrig ens skriver en kommentar eller skickar ett sms och frågar hur det är med mig trots att jag tydligt signalerar hur illa ställt det är med mig. Kanske räcker det att veta att jag skär mig sönder och samman. Kanske är ett uppföljande onödigt. Kanske är den egna smärtan vikigare. För istället gnälls det på andra håll hur mycket man gör för andra, att andra inte uppskattar en och dylikt. Men säg det till dom då. Om man inte vill skjutsa runt folk, skjutsa inte runt folk. Om man inte vill lyssna på sin vän som mår dåligt, gör inte det. Jag har aldrig tidigare kännt att jag fått nog. Jag älskar mina vänner och jag älskar att lyssna, att hjälpa till och bolla med idéer, att finnas. Jag har åkt till sjukhus i tid och otid, jag har lotsat hem från ångestattacker, jag har hållt hand och torkat tårar. Och jag har inget emot det, inte ens lite.

Men jag är så trött nu, och jag hade så himla gärna fått samma sak tillbaka. När jag behövde det. Inte när det finns tid.

Vad värre är, är att jag sitter på information om diverse olika personer som skulle kunna förstöra hela deras liv. Information som dom gett mig förtroligen. Information som jag moraliskt sett helst skulle slippa veta om, eller åtminstonde få berätta för dem som det berör. Och kanske borde jag det. Berätta. Slippa bära tunga samvetsbördor åt andra. Men av vänskap håller jag tyst. Och ändå glöms jag bort. Ändå struntas jag i. Ändå finns inte tid. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont.

Som man bäddar får man ligga. Jag har tydligen bäddat otroligt dåligt. Men det är slut med det nu. Nu är början på resten av mitt liv. Så folk som så gärna glorifierar sig själva, som ger sig själv titlar trots att alla vet att verkligheten ser annorlunda ut, eller vänner som helt enkelt inte har tid att sträcka sig utanför sig själva hålls nu borta på behörigt avstånd.

Jag har inte mycket tid över i mitt liv jag heller, men jag har alltid, alltid tid för någon som behöver det.

Man ska inte underskatta fenomenet karma.
Eller som man bäddar får man ligga, som man ju ibland säger.

Jag har väldigt lätt för att engagera mig. Jag kan engagera mig i djur, i sakfrågor och i andra individer. Det finns mycket jag tycker att jag tillsammans med andra kan förändra. Vi kan göra så mycket mer än vi tror. Ibland blir jag förtvivlad över att inte andra gör mer, inte engagerar sig mer, och jag undrar hur människor bara kan låta saker bero. Utan att reagera. Utan att ens försöka. Jag själv är en person som helt enkelt inte kan det. Visserligen föredrar jag opolitiskt bundna saker, främst då jag faktiskt inte helt kan hålla med ett parti framför ett annat. Och så anser jag att man når bäst och mer allmäna resultat då också.

Jag har hört vissa uttrycka att om man är rik får man inte arbeta med välgörenhet för det är hyckleri. Värre nonsens har jag nog aldrig hört. Det är väl bättre att även de rika arbetar med solidariska saker, hellre än enbart sitter och jäser på sina rslen i sina fina lägenheter? Jag hade gärna varit rik och levt hyffsat väl och samtidigt fått arbeta ideellt i olika organisationer.

Hur som helst. Som dom flesta vet växte jag upp med missbruk i familjen. Det har därför blivit något jag brinner extra starkt för. Av flera orsaker har jag själv aldrig riktigt uppskattat alkohol, och jag dricker extremt sällan. Jag minns hur otäckt det var när pappa var berusad, men även när jag var hos kamrater och deras föräldrar druckit. För även om det inte förekommer någon form av övergrepp eller liknande så beter sig människor som druckit annorlunda mot när dom är nyktra. (Se bara på alla dessa krogslagsmål, övergrepp, misshandelsfall osv. Hur många av dem sker egentligen utan drogpåverkan?) Jag har minnen av allt från utagerande saker till ömhetstecken som aldrig fanns annars. En gång stoppade t.ex. min pappa om mig när jag skulle sova, något han aldrig tidigare gjort. Jag minns hur otäckt jag tyckte det var, just för att det aldrig annars hände. Stanken av alkohol och oförmågan att tala normalt gjorde givetvis sitt till, men ibland räcker det med handlingen. Eller kroppsspråket.

Min erfarenhet har gjort mig extremt lyhörd för andra människors kroppsspråk, och jag kan fortfarande känna mig otrygg om alla i min omgivning dricker. Särskilt om den jag är på en plats med dricker, som en nära vän eller pojkvän. Jag kan inte hjälpa det men jag blir spänd och orolig. Inte för att jag tror att personerna jag känner skulle göra något dumt, utan för att det ofta innebär ändrade personligheter, mer öppenhet, mer slutenhet eller vad som helst.

Nu är det snart jul. Jular har för oss inneburit något hemskt och jobbigt. Precis som för mängder andra barn. Jag har skrivit på att inte dricka alkohol under julafton, juldagen och annandagen. För mig är det visserligen inget problem eftersom jag inte hade gjort det annars heller. Men om någon annan skulle råka vilja engagera sig och lova samma sak, speciellt dom som firar jul med barn i sin omgivning, så är detta länken:

www.vitjul.com

För att alla barn förtjänar en vit jul.
I dubbel bemärkelse.

Jag har så många tankar i mitt huvud att dom inte längre ryms. Många är egentligen ingenting jag känner för att dela med mig av heller. Av olika orsaker. Som att jag inte vill kasta sten i glashus. Eller för att det inte känns värt det. Eller för att jag själv inte är värd det. Oavsett vilket så är det jobbigt, för det får snart inte plats mer.

Den här veckan var psykologbesöket inställt. Jag ogillar det. För även om det är jobbigt att gå dit så har det blivit ett ställe där jag får säga saker som jag inte kan säga till någon annan. Där får jag känna som jag känner. Allt är tillåtet. Jag behöver inte kämpa med att hålla ihop mig eller med att få med varenda vinkel av en aspekt. För där räknas bara min egen. Jag behöver inte försvara andra inför min psykolog. Hon förstår att det finns många infallsvinklar och hon förstår varför jag känner som jag gör.

Senast pratade vi om julen. Inte den kommande, utan dom som varit. Ett av mina känsligaste ämnen. Ibland förundras jag över att jag fortfarande tycker om julen, att jag tycker den är mysig och att jag ser fram emot den. Själva julafton är alltid lite svår, men jag kämpar ändå. Jag vill göra om. Göra bättre.

Jag minns många saker. Dom gör ont. Dom får mig att skaka och gråta och nästan kräkas när jag går ifrån psykologen. Men det är ändå skönt att ha berättat. Om än bara lite. Några få meningar. Några få ord.

På senaste tiden har jag uppmärksammat mina humörsvängar lite extra. Jag har länge vetat att jag pendlar väldigt mycket. Men jag blir allt räddare att jag ska förvandlas till min pappa. Det är ju precis så han var. Det är så han är. Han pendlar. Han går från glad till arg. Och jag kan verkligen föreställa mig hur han kände. Det är som om hela kroppen går in i någon slags försvarsställning. Eller högspänning. Kom inte nära. Rör inte vid mig. Säg inga snälla ord. Säg ingenting. Allt blir för mycket och jag blir sur och tvär och enstörig. Jag går undan, för alla intryck utöver mina egna känns för mycket. Att förstrött klicka runt på internet eller att titta på något random på tv är mycket nog, och jag bara väntar på att jag ska börja svära och smälla i saker. Precis som pappa. Och jag märker det men jag kan inte veja. Jag kan inte påverka. Jag kan inte med tankekraft häva tillståndet. Då hade jag gjort det. För jag vill verkligen, verkligen inte vara sådan.

Och jag gråter och skriker och klöser. Jag ser hur jag förvandlas till pappa och jag ser hur jag kommer förstöra andra individer så som han har förstört mig. Och jag blir livrädd! Jag får inte. Kan inte. Vill inte!

I smyg betraktar jag. Jag ser. Jämför mig. Lägger ihop ett och ett. Ser det braiga. Förstår. Ser mina egna brister. Äckel. Äckelmänniska. Jag vill inte längre. Jag vill verkligen inte längre. Och jag önskar att jag var svagare. Att jag bara kunde ge upp. Slippa. Falla ihop. Jag önskar att det låg i mig att bara släppa taget. För jag orkar verkligen inte mer.

Jag känner hur ångesten kommer krypande. Den är välbekant vid det här laget. Allting blir störande, till och med när jag är ensam. Det kryper i min kropp och jag vill bara gråta. Till och med när jag sitter här och skriver slår den till. Att skriva fel, behöva backa, sudda. Allt är för påfrestande. Ångestmonstret inuti mig skriker. Sväljer mig hel. Sätter punkt nu.

Det här blir ingen rolig natt.

"Hej och välkommen till CSN - Centrala organisationen för Styrande Nazister. Innan vi kan ta ditt samtal vill vi att du gör några val. Är du normalbegåvad, tryck 1. Anser du dig vara en lägre stående varelse, tryck 2. Anser du dig vara lika intelligent som oss, var god lägg på luren."

1

"Du har valt 1. Om du vill godkänna detta valet. Tryck 1. Om du vill ändra valet och höra alternativen igen, tryck 2."

1

"Du har valt att hålla fast vid ditt val. Är detta ditt slutgiltiga val, tryck 1. Annars, tryck 2."

1

"Du har valt att fortsätta. För att kunna hjälpa dig behöver vi veta lite mer. Gäller ditt ärende studiestöd, tryck 1. Gäller det klagomål, var god lägg på luren."

1

"Ditt ärende gäller studiestöd. Du bör veta att vi sällan har ork eller lust att besvara dina frågor. Ha detta i åtanke när du gör kommande val. Vill du ha några av våra blanketter, tryck 1. Vill du ha en blankett om hur man fyller i våra blanketter, tryck 2. Vill du göra en ny ansökan om studiemedel, var god lägg på luren. Det tar ändå alldeles för lång tid att behandla ditt ärende."

1

"Om du tycker om att trycka på knappar och vill fortsätta kommunicera med vårat talsvar, tryck 1. Vill du tala med en handläggare, tryck 2.

2

"Du har för första gången tryckt två. Vill du fortsätta, tryck 1. Vill du avbryta, tryck 2.

1

"Du vill tala med en handläggare, tänk på att vi oftast är otroligt otrevliga och avskyr våra arbeten. Är vi trevliga är det enbart för att vi får gå hem om tre minuter, eller för att vi fick ligga igår. Du kopplas nu vidare.

Ditt samtal är nummer.... 2378 i kön. Beräknad väntetid är.. 46 timmar och.. 23 minuter. Tack för att du väntar."

Jag ser mig om och försöker uppfatta ansiktena som omger mig. Alla människor är änglar och jag ser manänglarna och kvinnoänglarna och barnänglarna. Alla bara står där. Så rena. Så vackra. För vackra för mig. För goda. För fina. Jag är för smutsig. Äckelheten dryper om mig och det svarta inutiet väller ur mig, smetar in mig, fångar mig. Kom inte nära! Det sprider sig, smittar, förpestar.

Min kropp är spänd. Varje liten muskel är hård. Och jag skakar. Jag försöker kontrollera mig. Försöker få musklerna att lyda, att bli snälla och mjuka som ängelansiktena. Och jag tänker att jag kanske hör hemma någonstans där änglarna bär vita rockar och delar ut tabletter i granna färger som man sväljer med massa vatten och där någon klappar på en och ljuger om att man är bra fast alla egentligen vet att man är äcklig och ful och evighetsmörker och inutisvärta.

Spänd. Så spänd. Och jag kan inte längre lova. Jag kan inte längre lova att jag finns kvar om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte går sönder om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte dör. Om du rör mig. För jag orkar inte hålla ihop längre. Jag orkar inte vara någon jag inte är och jag orkar inte göra alla besvikna.

Änglamänniskorna kommer långsamt närmre. Som ett enda kollektivt väsen av godhet bildar dom en gungande, lugnande massa. Dom är så vackra. Så fina. Jag törs inte blinka. Jag vill inte missa något. Men dom får ju inte se mig. Dom får inte röra. Mitt smutsiga väsen sölar ner. Usch, jag är så äcklig att inte ens mitt blod kan hålla sig inom mig utan måste grisa ner hela golvet runt omkring. Så äcklig att mitt inre inte längre vill vara mitt inre. Som en fabrik förpestar jag min omgivning. För mycket. För nära. Alldeles, alldeles för nära.

Plötsligt omfamnas jag av något svart och mjukt. Ett par vingar. Ett par stora svarta vingar. Dom rör vid mig trots min äckelhet. Dom bär mig, orkar mig, tar mig med. För mig bort ifrån de vackra ängelmänniskorna och tar mig dit jag egentligen hör hemma.

Borta.
Långt, långt borta.

I evighetsmörkret.
I evighetskylan.
För alltid.

Det blåser ute nu. Himlen är grå och det ser ut som att den när som helst ska öppa sig och överösa oss med kallt vatten, precis som den behagada göra senast igår. Mitt huvud värker. Jag tror att det kommer ifrån axlarna igen. Det dunkar och och gör så ont att jag helst av allt vill blunda, och jag känner att en föreläsning om konsumenträtt är det sista jag behöver just nu. Så jag väljer att stanna hemma. Jag har alltid svårt att fatta sådana beslut. Även fast jag vet vad jag vill så krockar det med vad jag borde och så finner jag mig själv velandes, med en knut av stress i magen som bara växer. Som ett barn växer det, fast mycket snabbare. Så fort jag fattat beslutet släpper det, och en stund av lugn infinner sig. Jag ska vara hemma. Jag ska läsa om konumenträtt i boken, sedan ska jag åka till stallet en snabbis och försöka ducka regnet som snart är här.

Jag läser lite på olika forum. Det diskuteras känslor och allt möjligt och jag fascineras över hur vissa personer om och om igen tycks komma med så bra ord. Som om dom vore självklara. Dom sätter ord på saker jag aldrig skulle kunna formulera men som jag känner så starkt ändå.

"Känslor är ju inget statiskt, de går upp och ned. Skillnaden kan vara hur nära man vill ha personen och hur uthålligt man vill det. En livslång relation är inget man "har", det är något man gör tillsammans. En relation som är unik därför att man väljer att prioritera den framför andra relationer. Inte pga något unikt i själva känslorna. Anser jag."

Jag stirrar storögt på skärmen och känner det lite som om någon just avslöjat en av livets hemligheter för mig. Varför kan inte jag vara så pass samlad att jag ser sådana saker. Det är ju så enkelt, egentligen.

Man kan finna många av livets hemligheter på olika internetforum, det gäller bara att kunna sålla bort allt strunt som sägs. Jag fascineras dagligen över all idioti som cirkulerar ute i cyberspace, eller som faktiskt vandrar runt i ett par skor här ute på gatorna. Men det finns guldkorn. Det finns dom som har tankar väl värda mödan att leta upp dem i virrvarret på nätet. Och det finns människor väl värda mödan att traska runt bland gråstensfolk i den trögflytande massan utanför dörren.

Det finns alltid guldkorn. Man måste bara lära sig att se dom i det där oändliga mörkret vi varje dag tampas med.

För många år sedan fick jag ett horoskop i födelsedagspresent. En kamrat hade tidigare ringt och frågat vilken tid på dygnet jag var född och jag visste att det var runt tjugo i fyra en morgon den 30e september, men en mer exakt tid visste jag inte. När det väl var dags så visade det sig att hon hade ett astrologiprogram på datorn och hade skrivit ut ett födelsehoroskop åt mig. Jag var innan dess inte särskilt insatt, men efter det blev jag väldigt nyfiken. Några år senare, i gymnasiet, gjorde jag mitt specialarbete om just astrologi och min handledare erkände att hon var mycket skeptisk till ämnet. Hon trodde inte alls att man kunde förtälja saker om en person och dess miljö genom att bara titta på hur planeter stod i förhållande till varandra vid en persons födelse. Jag kan hålla med om att det faktiskt låter som hokus pokus och lögn, men jag tänkte dela med mig lite av vad det står där i så kanske ni förstår varför jag blev omvänd. Jag hade helt glömt bort att det fanns, tills för bara ett tag sedan, och det är faktiskt lite spännande att läsa.

För den eventuelle insatte kan jag berätta att jag är våg men har ascendenten i jungfrun och både solen, månen, pluto, saturnus, jupiter och merkurius i vågen och i andra hus. Venus och uranus har jag i skorpionen / tredje hus och så några få planeter i fjärde, femte, elfte och tolfte hus.

Eftersom horoskopet är väldigt långt kommer jag saxa lite fritt ur det. Det blir en del upprepningar eftersom varje del är en ny tolkning av ett nytt förhållande mellan olika stjärnor, exempelvis "solen i vågen", "venus konjunktion uranus" osv.

"En av dina bättre kvaliteter är din självratande natur. Du är ofta villig att ställa andra först och är allmänt ganska nöjd med en lågprofilerad roll där du koncentrerar dig på att få vardagen att fungera smidigt för alla inblandade. Du är både kritisk och självkritisk och kan ofta känna att livet är hårt arbete - en oupphörlig ström av uppgifter som väntar på att bli utförda.

Du är en lynnig person och kommer ofta finna dig påverkad av växlande känslotillstånd - speciellt genom att oroa dig för familjeangelägenheter eller trygghetsfrågor. Du har en djup uppskattningsfömåga för det omedvetnas makt och instinktivt beteende. Under ditt samröre med människor har outtalade känslor större prioritet än rationella angelägenheter eller argument.

Du är en djupt tänkande tyst typ. Ytlighet är en styggelse för dig; när du säger någonting påverkar det vanligtvis på djupet och framförs med anmärkningsvärd intensitet. Upplevelser tidigt i livet kan ha gjort dig misstänksam och benägen att leta efter hemliga motiv hos andra. Det kan göra dem som står dig nära nervösa. Du känner ofta att kommunikation kan uppnås enbart genom ögonkontakt och att de stora sanningarna sägs utan ord. Kom ihåg att folk också använder ord för att kommunicera, och att allt inte behöver vara djupt meningsfullt.

Barndomsupplevelser - särskilt förhållandet till din far - har underminerat ditt självförtroende och gjort dig motvillig att sticka ut huvudet. Du har ett starkt behov av att vara omtyckt, men som barn var kärlek och gillande alltid villkorligt för ditt uppträdande. Din relation till din far var förmodligen starkt påverkad av hård diciplin och höga förväntningar. Bandet kan ha varit starkt men har oavsett karaktäriserats av dina ansträngningar att vinna hans godkännande.

Du är lätt att få kontakt med och alltid villig att tillbringa dagstimmarna med någon du möter. Lätt distraherad kan du finna dig själv bli involverad i många saker åt gången - men så hatar du också att bli uttråkad. Du fascinerar folk med dina idéer.

Du har en överdriven karaktär, starka åsikter i de flesta frågor och ett djupt intresse för andliga frågor. Du är öppen och villig att expandera dina filosofiska horisonter. Allmänt välsignad med tur och en optimistisk sinnesstämning har du förmågan att förvänta dig det bästa av framtiden. Det kan finnas en tendens att ge efter för mycket, eller att vara för utsvävande. Folk värderar din förmåga att förstå de saker som rör dem på dupet.

Du är en person som gillar att kommunicera på ett intimt plan med dem som står dig nära, även om du har svårt att öppna dig för dem som inte känner dig så bra. Andra människor är dock komfortabla med att anförtro sig sina tankar och känslor till dig. Dina ord och ditt röstläge färgas av dina känslor. Dina känslor brukar pendla en hel del, och när du känner dig negativ kan det vara svårt för dig att uttrycka dig klart. Under extremt emotionella omständigheter kommer du vara ganska irrationell.

Du är en person som känner allting väldigt djupt, även om männiksor du endast känner ytldigt kanske inte är medvetna om detta. Ditt behov av att skydda dig själv emotionellt kommer från ett antal oroande barndomsupplevelser. Problem kommer i initma förhållanden eftersom du aldrig erkänner hur du riktigt känner. Du klamrar dig fast vid emotionella band med stor intensitet, ändå kan du i kristider skära av dina känslor och bli iskall. Under de barndomsupplevelser du är djupt influerad av förlorade du tron på familetrygghet. Ditt band till din mor är i bästa fall komplicerat. Av något skäl var hon oförmögen att nära dig - kanske togs du ifrån henne under någon tid, kanske var hon under liknande psykologisk press själv och hade inte resurser att ta hand om dig. Vad än orsaken är sökte du skydda dig själv genom att skära av emotionella band för att inte känna smärtan. Trots att det kan ha tjänat till att försäkra din emotionella överlevnad som barn, blir det en djup och omedveten vana som saboterar emotionella band senare i livet. Det är särskilt smärtsamt för andra människor att uppleva den isiga atmosfär du skapar när du drar undan dina känslor.



Du är en ganska hemlighetsfull person; du tänker hårt och djupt, och ibland plågas du av tvångsmässiga idéer och rädslor. Mycket av detta resulterar av en barndomsoro förbunden med lögner, hemligheter och brist på kommunikation. Eftersom du inte alltid visar vad du tänker kan du lätt missförstås. Lunga människors sinnen genom att klargöra dessa missförstånd och sträva efter att vara så öppen som omständigheterna tillåter. När dina känslor såras kan du vara tyst för långa perioder. Och när du är otrygg brukar du vara misstänksam vad gäller partnern. Harmoni i förhållanden kommer när du motstår tendensen att argumentera i timmar varhe gång, eller använder tystnaden som vapen, och att istället lära dig vara öppen och tillitsfull.

Du kommer ofta finna dig fastklamrad vid gäckande idéer eller minnen - sökande efter ord och mening för att beskriva inre känslor. Ibland får du fantastiska idéer som verkar ha en mening bortom din identitet, även om du vet varken ut eller in när det gäller att förmedla dessa. Du kan ispireras till att skriva dagbok eller kommentarer angående gamla händelser i ditt liv, men kanske kräver din framtid att du slänger ut de saker från det förflutna som belamrar ditt minne.

Atmosfären runt dig som barn var präglat av sorg, av ett eller annat skäl. Detta kan ha något att göra en förälder som led av en sjukdom eller som kände sig ensam och övergiven, eller som var plycklig av ett eller annat skäl. Det kan ha funnits en sjukdom eller alkoholmissbruk i familjen. Som en konsekvens av detta kan det vara svårt för dig att skaka av dig en odefinierad känsla av missnöje eller olycklighet. Kanske hjälper det att veta att denna känsla bara beror på ditt tidiga tillstånd. Beaktat positivt för din sensitivitet för andras humör dig uppmärksam på din partners och andras behov. Det är viktigt för dig att acceptera att vissa saker är bortom din kontroll.

Du har ett starkt behov av att bli respekterad som en individ, ändå kommer du upptäcka att detta behov är överdrivet och inte kan tillfredsställas. Skulle du t.ex. välja att finna självbekräftelse genom kärleksaffärer kommer du hamna i en väldigt komplex situation, och din självrespekt kommer att djupdyka. Romantik är ofta en avgrund som underminerar ditt ego till och med ännu mer. Det är viktigt för dig att inse så snart som möjligt att personlig glädje kommer när du hänger dig själv åt att utöka ditt medvetande genom socialt engagemang. Gruppintressen ger stor tillfredsställelse, och andra människor kommer tjäna stort på dina kreativa ansträngningar på sociala områden."

Klockan ringer. En arg liten alien som till och med skrämmer skiten ur Cerberus. Jag brukar aldrig ställa den men med tunga mediciner i kroppen litar jag inte på att jag vaknar av mobilens snälla lilla björnes magasin-låt. Både jag och Cerberus flyger upp för att inse att det bara är den där plastsaken som skränar för att förtälja att det nu är morgon, och lika tunga glider vi båda ner i våra sängar igen. Morgon. Helt klar en definitionsfråga. Jag är tveksam till om en söndagmorgon börjar före kl 8 och vill nog mena att allt innan det snarare är natt. Så ja, god natt då världen. Dags att kliva upp.

Vi tar bussen till stallet. Det är fortfarande lite mörkt ute. Cerberus är trött och sover lite på bussen. Utanför är landskapet inkapslat i ett tunt lager iskristaller och när man andas bildas stora rökmoln. Vintern är nära nu. Alldeles för nära.

Innanför stalldörren möts vi av dova gnäggningar. En fölmule sticker upp över boxdörren i ena hörnet. I boxen brevid står Migrant och ser på oss med sin vakna lite anklagande blick, som om han faktiskt väntat i alldeles för många timmar på att få fruckosten serverad. Jaja, jag skyndar. Cerberus kikar runt lite men går snart in i sadelkammaren för alla hästar utom Migrant är faktiskt jätteotäcka. Bruna och svarta och konstiga. Migrant är vit med prickar och ser tydligen mycket snällare ut för han går bra att nosa på.

Fruckosten serveras precis som vanligt i plastkrubborna och när det tillfälliga lugnet lagt sig stannar jag upp och lyssnar lite. Insuper hästarnas nöjda mumsande, den bitande morgonkylans klarhet och Cerberus prasslande i något hörn. Jag är som en tv-spelskaraktär, men istället för att ha diverse healthpotions för att öka på mitt lilla röda streck med energi så har jag saker som hundnosgos, skogsdoft, havsstänk och stallpyssel. Långsamt fylls det röda strecket på.

När jag lagt ut fyra stora högar med hö i hagen har hästarna mumsat i sig sitt kraftfoder och är nu ivriga att få gå ut. Solen har gått upp men strålarna har ännu inte nått fram till stallet. Först tar jag Molly och fölet. Fölet är ett envist föl, precis som dom flesta, men med den stora skillnaden att han inte blivit särskilt hanterad där han bott förut. Mina vanliga fölknep faller därför platt och man får istället putta, knuffa och dra ut honom. Den här morgonen verkar han dock vara på humör så han följer snällt med mamma Molly ut i hagen. Den frusta marken ger plötsligt vika under mina fötter och jag känner hur iskall lera sipprar in i min sko. När jag blir rik ska jag köpa mig ett par ridstövlar. Jag går in för att hämta Migrant. Han är glad att komma ut och springer genast fram till Molly och fölet och vill dela höhög. Emir är den som bestämmer, och när han kommer ut kliver han med stora kliv fram och jagar bort dom andra. Han ska minsann ha just den högen av alla som finns att välja på. Sist ut kommer lilla Saigon. Hon ber om ursäkt för att hon finns och tar den lilla höhög som blir över. Migrant, snäll som han är, låter henne dock alltid dela med honom. Vilket resulterat i en mycket tjock Saigon och en inte fullt så tjock Miggepigge.

Med hästarna ute kan jag pula och fixa klart i stallet. Cerberus hittar lite djupfryst hästbajs ute på backen att försöka tugga på. Någon eldar i närheten och en bit bort hörs en hund skälla. Cerberus spetsar öronen och ser sig om men återgår så småningom till sin frysta klump skit. Jag är kall och hungrig men jag trivs så bra ändå. Med djupa andetag tömmer jag lungorna på gammal smuts, damm och ångest och samlar in frisk luft.

Så har solen gått upp över Bergsgårdsstallet och det luktar eld och lövkrattning och barndom. Sakta samlar jag ihop mig och hunden och går med långsamma steg därifrån. Dagen har just börjat, och jag kan bara hoppas att den blir bättre än någon annan dag.