Klockan ringer. En arg liten alien som till och med skrämmer skiten ur Cerberus. Jag brukar aldrig ställa den men med tunga mediciner i kroppen litar jag inte på att jag vaknar av mobilens snälla lilla björnes magasin-låt. Både jag och Cerberus flyger upp för att inse att det bara är den där plastsaken som skränar för att förtälja att det nu är morgon, och lika tunga glider vi båda ner i våra sängar igen. Morgon. Helt klar en definitionsfråga. Jag är tveksam till om en söndagmorgon börjar före kl 8 och vill nog mena att allt innan det snarare är natt. Så ja, god natt då världen. Dags att kliva upp.

Vi tar bussen till stallet. Det är fortfarande lite mörkt ute. Cerberus är trött och sover lite på bussen. Utanför är landskapet inkapslat i ett tunt lager iskristaller och när man andas bildas stora rökmoln. Vintern är nära nu. Alldeles för nära.

Innanför stalldörren möts vi av dova gnäggningar. En fölmule sticker upp över boxdörren i ena hörnet. I boxen brevid står Migrant och ser på oss med sin vakna lite anklagande blick, som om han faktiskt väntat i alldeles för många timmar på att få fruckosten serverad. Jaja, jag skyndar. Cerberus kikar runt lite men går snart in i sadelkammaren för alla hästar utom Migrant är faktiskt jätteotäcka. Bruna och svarta och konstiga. Migrant är vit med prickar och ser tydligen mycket snällare ut för han går bra att nosa på.

Fruckosten serveras precis som vanligt i plastkrubborna och när det tillfälliga lugnet lagt sig stannar jag upp och lyssnar lite. Insuper hästarnas nöjda mumsande, den bitande morgonkylans klarhet och Cerberus prasslande i något hörn. Jag är som en tv-spelskaraktär, men istället för att ha diverse healthpotions för att öka på mitt lilla röda streck med energi så har jag saker som hundnosgos, skogsdoft, havsstänk och stallpyssel. Långsamt fylls det röda strecket på.

När jag lagt ut fyra stora högar med hö i hagen har hästarna mumsat i sig sitt kraftfoder och är nu ivriga att få gå ut. Solen har gått upp men strålarna har ännu inte nått fram till stallet. Först tar jag Molly och fölet. Fölet är ett envist föl, precis som dom flesta, men med den stora skillnaden att han inte blivit särskilt hanterad där han bott förut. Mina vanliga fölknep faller därför platt och man får istället putta, knuffa och dra ut honom. Den här morgonen verkar han dock vara på humör så han följer snällt med mamma Molly ut i hagen. Den frusta marken ger plötsligt vika under mina fötter och jag känner hur iskall lera sipprar in i min sko. När jag blir rik ska jag köpa mig ett par ridstövlar. Jag går in för att hämta Migrant. Han är glad att komma ut och springer genast fram till Molly och fölet och vill dela höhög. Emir är den som bestämmer, och när han kommer ut kliver han med stora kliv fram och jagar bort dom andra. Han ska minsann ha just den högen av alla som finns att välja på. Sist ut kommer lilla Saigon. Hon ber om ursäkt för att hon finns och tar den lilla höhög som blir över. Migrant, snäll som han är, låter henne dock alltid dela med honom. Vilket resulterat i en mycket tjock Saigon och en inte fullt så tjock Miggepigge.

Med hästarna ute kan jag pula och fixa klart i stallet. Cerberus hittar lite djupfryst hästbajs ute på backen att försöka tugga på. Någon eldar i närheten och en bit bort hörs en hund skälla. Cerberus spetsar öronen och ser sig om men återgår så småningom till sin frysta klump skit. Jag är kall och hungrig men jag trivs så bra ändå. Med djupa andetag tömmer jag lungorna på gammal smuts, damm och ångest och samlar in frisk luft.

Så har solen gått upp över Bergsgårdsstallet och det luktar eld och lövkrattning och barndom. Sakta samlar jag ihop mig och hunden och går med långsamma steg därifrån. Dagen har just börjat, och jag kan bara hoppas att den blir bättre än någon annan dag.