Jag har funderat ganska mycket och intensivt i det senaste. Funderat, ifrågasatt, reflekterat. Jag har vänt och vridit på min roll gentemot andra, vem är jag, vad gör jag, är jag den jag vill? Stunder av irritation har uppstått, men också stunder av sorg. Jag ser att jag har varit någon som inte är jag. Jag ser att jag inte alltid gjort mitt bästa. Att jag inte har räckt till. Samtidigt ser jag att jag har låtit andra köra över mig i onödan. Att jag vänt ut och in på mig själv emellanåt, för andras skull, utan att få något i gengäld. Och behövs det verkligen? Är inte sanningen att man ska ge utan att önska något i retur? Är det inte egoistiskt att förvänta sig något tillbaka? Jag har tänkt och tänkt och kommit fram till; nej, det är inte fel. Nej, det är inte egoistiskt. Jag utför inte en handling för att den är betungande för mig och för att jag räknar med att få något stort tillbaka. Jag gör saker för att jag vill. Men det är ett ständigt givande och tagande, och det är inte mer än rätt att andra inte bara tar utan även ger. För det handlar inte om stora saker. Det handlar om små, små saker i vardagen.

Mycket har hänt i mitt liv den senaste tiden. Frågan är om någon ens vet om det. Varför inte? Jo för att ingen har brytt sig om att fråga. Jag är med flit ganska återhållsam med vad jag berättar för andra, då det är mina problem att bära. Men jag har till och med försökt sträcka ut en hand eller två. Ett sms. Lite gästboksinlägg. Lite blogginlägg. Responsen har varit.. tystnad. Eller ont om tid.

Ont om tid? Jag förstår faktiskt inte det. Okej att man kanske inte prioriterar att ha en filmkväll när man har vädligt lite ledig tid själv. Men när någon verkligen behöver? När någon mår dåligt och dessutom är öppen med att hjälp behövs och gärna mottages. Bara en timme. En enda liten timme. Någon som förankrar en i verkligheten, så jag slipper sväva runt bland mina mörkertankar. Det finns ursäker. Jag måste repa. Jag har så mycket att göra. Jag jobbar så mycket. Det störda är att jag känner folk som är näst intill heltidsmusiker som alltid har tid för en vän som behöver det, jag känner folk som arbetar tolvtimmarspass och konstant lider av sömnbrist men som ändå alltid ställer upp. Men dom jag sett som mina närmsta vänner dom.. har inte tid..

Jag lägger absolut inte över all skuld på andra. Jag vet med mig att jag varit dålig på att höra av mig. Att jag inte orkar. Att det är svårt att hänga med i alla turer. Att jag har varit en dålig vän. Att jag inte alltid orkar vara drivande. Men när jag för femte gången frågat om någon vill hänga på och rida för att personen yttryckligen sagt att den tycker det är mysigt, men jag ändå inte får det minsta initiativ tillbaka så kan jag bara anta att personen faktiskt är ointresserad. Och det är helt okej, men då kanske man kan säga det från början. Eller så får man helt enkelt revidera sitt förhållande från vän till bekant, så finns där inga krav över huvud taget.

Det gör mig ledsen att veta att några som jag räknat som mina närmsta vänner läser här, men aldrig ens skriver en kommentar eller skickar ett sms och frågar hur det är med mig trots att jag tydligt signalerar hur illa ställt det är med mig. Kanske räcker det att veta att jag skär mig sönder och samman. Kanske är ett uppföljande onödigt. Kanske är den egna smärtan vikigare. För istället gnälls det på andra håll hur mycket man gör för andra, att andra inte uppskattar en och dylikt. Men säg det till dom då. Om man inte vill skjutsa runt folk, skjutsa inte runt folk. Om man inte vill lyssna på sin vän som mår dåligt, gör inte det. Jag har aldrig tidigare kännt att jag fått nog. Jag älskar mina vänner och jag älskar att lyssna, att hjälpa till och bolla med idéer, att finnas. Jag har åkt till sjukhus i tid och otid, jag har lotsat hem från ångestattacker, jag har hållt hand och torkat tårar. Och jag har inget emot det, inte ens lite.

Men jag är så trött nu, och jag hade så himla gärna fått samma sak tillbaka. När jag behövde det. Inte när det finns tid.

Vad värre är, är att jag sitter på information om diverse olika personer som skulle kunna förstöra hela deras liv. Information som dom gett mig förtroligen. Information som jag moraliskt sett helst skulle slippa veta om, eller åtminstonde få berätta för dem som det berör. Och kanske borde jag det. Berätta. Slippa bära tunga samvetsbördor åt andra. Men av vänskap håller jag tyst. Och ändå glöms jag bort. Ändå struntas jag i. Ändå finns inte tid. Det gör så ont. Så fruktansvärt ont.

Som man bäddar får man ligga. Jag har tydligen bäddat otroligt dåligt. Men det är slut med det nu. Nu är början på resten av mitt liv. Så folk som så gärna glorifierar sig själva, som ger sig själv titlar trots att alla vet att verkligheten ser annorlunda ut, eller vänner som helt enkelt inte har tid att sträcka sig utanför sig själva hålls nu borta på behörigt avstånd.

Jag har inte mycket tid över i mitt liv jag heller, men jag har alltid, alltid tid för någon som behöver det.