Destination: evighetsmörker
Jag ser mig om och försöker uppfatta ansiktena som omger mig. Alla människor är änglar och jag ser manänglarna och kvinnoänglarna och barnänglarna. Alla bara står där. Så rena. Så vackra. För vackra för mig. För goda. För fina. Jag är för smutsig. Äckelheten dryper om mig och det svarta inutiet väller ur mig, smetar in mig, fångar mig. Kom inte nära! Det sprider sig, smittar, förpestar.
Min kropp är spänd. Varje liten muskel är hård. Och jag skakar. Jag försöker kontrollera mig. Försöker få musklerna att lyda, att bli snälla och mjuka som ängelansiktena. Och jag tänker att jag kanske hör hemma någonstans där änglarna bär vita rockar och delar ut tabletter i granna färger som man sväljer med massa vatten och där någon klappar på en och ljuger om att man är bra fast alla egentligen vet att man är äcklig och ful och evighetsmörker och inutisvärta.
Spänd. Så spänd. Och jag kan inte längre lova. Jag kan inte längre lova att jag finns kvar om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte går sönder om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte dör. Om du rör mig. För jag orkar inte hålla ihop längre. Jag orkar inte vara någon jag inte är och jag orkar inte göra alla besvikna.
Änglamänniskorna kommer långsamt närmre. Som ett enda kollektivt väsen av godhet bildar dom en gungande, lugnande massa. Dom är så vackra. Så fina. Jag törs inte blinka. Jag vill inte missa något. Men dom får ju inte se mig. Dom får inte röra. Mitt smutsiga väsen sölar ner. Usch, jag är så äcklig att inte ens mitt blod kan hålla sig inom mig utan måste grisa ner hela golvet runt omkring. Så äcklig att mitt inre inte längre vill vara mitt inre. Som en fabrik förpestar jag min omgivning. För mycket. För nära. Alldeles, alldeles för nära.
Plötsligt omfamnas jag av något svart och mjukt. Ett par vingar. Ett par stora svarta vingar. Dom rör vid mig trots min äckelhet. Dom bär mig, orkar mig, tar mig med. För mig bort ifrån de vackra ängelmänniskorna och tar mig dit jag egentligen hör hemma.
Borta.
Långt, långt borta.
I evighetsmörkret.
I evighetskylan.
För alltid.
Min kropp är spänd. Varje liten muskel är hård. Och jag skakar. Jag försöker kontrollera mig. Försöker få musklerna att lyda, att bli snälla och mjuka som ängelansiktena. Och jag tänker att jag kanske hör hemma någonstans där änglarna bär vita rockar och delar ut tabletter i granna färger som man sväljer med massa vatten och där någon klappar på en och ljuger om att man är bra fast alla egentligen vet att man är äcklig och ful och evighetsmörker och inutisvärta.
Spänd. Så spänd. Och jag kan inte längre lova. Jag kan inte längre lova att jag finns kvar om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte går sönder om du rör mig. Jag kan inte längre lova att jag inte dör. Om du rör mig. För jag orkar inte hålla ihop längre. Jag orkar inte vara någon jag inte är och jag orkar inte göra alla besvikna.
Änglamänniskorna kommer långsamt närmre. Som ett enda kollektivt väsen av godhet bildar dom en gungande, lugnande massa. Dom är så vackra. Så fina. Jag törs inte blinka. Jag vill inte missa något. Men dom får ju inte se mig. Dom får inte röra. Mitt smutsiga väsen sölar ner. Usch, jag är så äcklig att inte ens mitt blod kan hålla sig inom mig utan måste grisa ner hela golvet runt omkring. Så äcklig att mitt inre inte längre vill vara mitt inre. Som en fabrik förpestar jag min omgivning. För mycket. För nära. Alldeles, alldeles för nära.
Plötsligt omfamnas jag av något svart och mjukt. Ett par vingar. Ett par stora svarta vingar. Dom rör vid mig trots min äckelhet. Dom bär mig, orkar mig, tar mig med. För mig bort ifrån de vackra ängelmänniskorna och tar mig dit jag egentligen hör hemma.
Borta.
Långt, långt borta.
I evighetsmörkret.
I evighetskylan.
För alltid.
Kommentarer
Trackback
