Visst är den lustig, den där känslan. Känslan av att vad man än gör, hur man än beter sig, vem man än är, så är man aldrig tillräcklig. Jag kan inte konkurrera med långa vackra människor. Eller korta söta. Eller glada och energiska. Eller roliga som får andra att skratta. Jag kan inte sticka ut, jag kan inte skilja mig från mängden. Jag syns inte, hur mycket jag än försöker. Saker jag gör, ord jag omsorgsfullt väljer ut och säger högt. Inget av det spelar roll. Inget av det betyder tillräckligt mycket för att göra någon skillnad. Jag är ständigt bortvald.

Jag är så trött att det går runt i huvudet på mig. Ändå kan jag inte sluta tänka. Eller sluta känna. Känslan av att vara ovärdig. En i mängden men inte som alla andra. Det gör så ont. Det har varit så så länge. Det har varit så alltid. Liten, blek, med fräknar och halmfärgat hår. Lite äldre men fortfarande blek med fräknar och halmfärgat hår. Ännu äldre, blek och med fräknar men med färgat hår. Alltid samma visa. Alltid samma sak.

Kanske är det jag som är fel?
Den enda gemensamma nämnaren.

Kanske är det jag som är fel...