"Bästa Helena ERIKSSON
Cellprovet som nyligen togs visade lätta förändringar. Lätta förändrinar behöver oftast inte behandlas. Många gånger läker de ut av sig självt.
------
Om förändringen är av den typ som skulle kunna utvecklas till cancer tar det vanligtvis minst tio år för en lätt cellförändring att bli farlig. Vi har alltså gott om tid.
------
Du kommer få inbjudan till ny provtagning om cirka tre till fyra månader.

Vänliga hälsningar

CAPIO LUNDBY SJUKHUS AB
Gynekologkliniken"

Tjaaa.. Jag vet inte jag.. Men roligare brev har jag ju fått i mina dagar. Jag menar, vad dom egentligen säger är ju att jag kan ha begynnande cancer. Även om risken inte är så stor så kan jag ha det. Man tackar. Jag skulle helst vilja veta faktiskt. Typ nu. Helst igår. Och vaddå gott om tid? Gott om tid att vad? Strålbehandla mig? Operera bort livmodern? Gott om tid låter inte så positivt i det fallet, även om jag förstår vad dom menar.

Nåja. Jag är inte den som är den. Jag kan dö av att gå över gatan också, det vet jag ju. Så visst kommer jag glömma detta rätt snabbt, det är ju ändå inget jag kan göra åt saken. Det är ju inte som att det försvinner bara för att jag börjar oroa mig. Även om man skulle få en diagnos så finns det ju fortfarande inget jag kan göra. Mer än lita på att läkarna gör vad dom ska. (Lita på? Jag? Hahaha!) Vetskapen om att mormor dog i livmoderscancer gör det visserligen lite läskigare. Och som sagt, roligare brev har jag ju fått.

Jag får helt enkelt passa på att njuta ännu mer av dagarna, ta till vara på så mycket jag bara kan och.. skriva ett testamente? ;) Jag vill för övrigt ha en musikbegravning. Det har jag alltid sagt. Och så ska Treasure spelas, med The Cure.

Ödets ironi kanske vill spela mig ett spratt. När jag äntligen börjar få tillbaka livsgnistan så blir jag sjuk och dör. Som straff för att jag sagt att jag inte orkar leva. Man vet aldrig.