Nu åker jag till hufvudstaden. Jag blir inte borta alls länge, men det ska bli skönt med lite miljöombyte. Alltid när jag kommer iväg så får jag en känsla av styrka. Att jag kan. Att jag är fri att stå på egna ben och att det finns en värld där ute. Att det faktiskt inte vore så farligt om vissa saker i ens liv förändrade, man klarar det också. Även de där sakerna man hänger upp i princip allt på och ser som stöttepelare i vardagen. Livet kan gå vidare ändå.

Det är skönt med lite perspektiv.

Även denna gången har jag mycket att göra. Förra turen var vi uppe i 14 timmar men jag hann ändå träffa åtminstonde två vänner och hämta valpen. (Effektivitet min vän. Effektivitet.) Denna gången har jag också rätt fullspäckat. Träffa kamrater, träffa bröder och träffa uppfödaren och ha pälsträff och utställningsträning. Filmkväll, bli introducerad för Fanjunken och ha pannkaksfruckostar. Mycket ska hinnas med.

Det ska iallafall bli skönt att komma iväg. Och det ska bli roligt att träffa en massa andra afghanägare eftersom jag känner mig rätt ensam här nere.

Ensam var ordet sade Bull. Varför känner jag mig så ofta ensam?
Nåja. Tågresa ahoj. Önska mig och Cerberus lycka till. Hans första tågresa.