Jag är så väldigt trött. Om nätterna drömmer jag mardröm efter mardröm. Jag får kniv efter kniv i magen, i bröstet och i halsen och blodet flyter. Varmt och mjukt rinner det ner för min kropp medan smärtan är outhärdlig. Nästan varje natt är jag på flykt undan någon. Någon som vill mig illa. Ibland är Cerberus med, ibland någon annan. Och jag måste skydda mig, jag måste skydda oss. Och varje natt misslyckas jag. Varje natt kommer någon ikapp mig, håller fast mig och drar en kniv runt min strupe.

Jag vaknar kall och orolig. Känslan kan sitta i länge. Hela dagen. Tills det är dags att sova igen. Dags att drömma igen. Dags att dö igen.

Ibland kallas jag lat. Oaktiv. Bekväm. För att jag inte orkar hålla igång hela dagen. För att jag inte orkar gå till hemköp, trängas bland folk och snubbla på pensionärer. För att jag vid tvåtiden är helt slut och inget hellre vill än krypa ihop och sova en stund. Min energi räcker inte från morgon till kväll. Jag kan gå upp tidigt, ta ut hundarna, städa lägenheten, plugga lite, ta ut hundarna igen, sedan dör jag långsamt ut. Orken försvinner. Jag blir trött och kan inte tänka ordentligt, orkar inget och allt känns meningslöst. Får jag bara sova en stund så kommer orken tillbaka igen, men tvingas jag hålla mig vaken blir jag trött och lättirriterad och får lättare ångest.
 
Förut sov jag inget alls. Nu kan jag sova hur mycket som helst. Även om jag sover en timme mitt på dagen så är jag trött igen vid elva på kvällen. Jag vet att jag borde göra mer. Jag vet att jag borde tvinga mig, att man ska fungera annorlunda, att man ska kunna. Men jag kan inte. Jag orkar hlt enkelt inte. Kanske beror det på mardrömmarna, på att jag vaknar gång på gång om nätterna av jag är rädd. Kanske beror det på depressionen? Kanske hänger orkeslösheten ihop med den, med tanke på att jag inte ens äter medicinen som jag egentligen borde.

Jag vet inte. Jag bara hoppas att folk förstår att det finns orsaker. Att jag inte väljer att inte ha ork. Att jag inte väljer att framstå som lat för att jag inte orkar gå och handla. Jag bara orkar inte.

Tröttheten vinner allt som oftast över mig.
Men jag kämpar faktiskt.

Jag kämpar.