En låt. Bara en enda liten låt. Det är allt som krävs för en tidsresa. Jag befinner mig plötsligt 12 år tillbaka i tiden. Och jag minns. Jag låter musiken ta mig tillbaka och jag tillåter mig att känna. Rummet blir plötsligt kallt, håren på armarna reser sig och jag fryser. Ända in i själen fryser jag, för jag minns felen. Jag minns alla elakorden, jag minns känslan av att gå och lägga sig sju om kvällarna för att det skulle bli ny dag. Och jag var den där boxaren. Jag var den som skrek ut i ilska och skam. Jag var den som skämdes. Jag var den svaga, den besegrade. Och jag kunde bara hoppas på att bli skonad, att få överleva. Och det fick jag. Jag överlevde. Jag tog mig vidare. Ärrad och blåslagen. Jag lyckades gå vidare.

Men allt som krävs för att få mig tillbaka dit är en låt.

En enda låt.