Jag tänker. Hela hela tiden tänker jag. Det låter fånigt, tänker gör väl alla? Men tydligen inte. Jag får ofta kommentarer kring att jag är så "smart" och en tänkare. Själv har jag aldrig reflekterat så särskilt mycket kring det, det är ju sådan jag är och jag har liksom förutsatt att alla andra fungerar likadant. Jag behöver avsätta tid till att krypa ihop och bara tänka. Låta tankarna flöda fritt utan andra störande saker i min närhet. Jag kan bli irriterad om något dyker upp som jag behöver tänka efter kring och något annat kräver min uppmärksamhet och stör.

Det luriga med att ha snabba tankar är att jag kan pendla rent känslomässigt väldigt snabbt också. Tankarna svävar fritt och en enda tanke kan krascha stundens goda humör eller dagens höjdpunkt. Och alla undrar vad som hände. Vad som är fel. När det faktiskt inte är något. Jag bara kom på något, ett minne, ett påstående. Vad som helst.

En annan jobbig sak är att jag är allt för snabb på att lägga ihop 1 och 1. Min hjärna kan pussla ihop saker som registrerats under en lång, lång tid. En kommentar. Ett intryck. En blick. Jag kan minnas hur det kändes. Vad någon gjorde. Och så kastar jag ihop det hela och förstår saker som aldrig blivit sagda. Som kanske skulle hållas mig hemligt. Även kryptiska små saker, en bild i någons bilddagbok, en skriven rad på en blogg, en konversation på msn. Vips så förstår jag. Vips så faller pusselbitarna på plats. Och det gör mig ofta ledsen. Utan att jag ens kan säga något för jag "vet" ju inget säkert. Det är bara min hjärna som tänkt ut saker jag helst skulle slippa veta..

Det är en gåva och en förbannelse helt enkelt. Jag önskar det gick att bli dum igen. Men har man väl lärt sig en sak så har man. Kan man tänka så kan man. Det är ju inget jag styr självmant. Jag har ingen av- och påknapp. Jag har ingen bromspedal. Tankarna bara snurrar. Konstant och hela tiden.

Jag antar att jag får leva med det.
Frågan är om någon annan kan leva med mig.