Tröttheten överväldigar mig. Plötsligt mår jag väldigt dåligt. Jag vet att det beror på att jag är trött. Att jag borde sova bort det. Att det kommer kännas annorlunda imorgon. Den vetskapen hjälper ändå. Jag kan blunda, andas, samla mig. Jag kan skjuta upp vad som annars skulle resultera i en ångestattack. För jag vet att jag snart kan lägga mig. Jag måste bara göra i ordning inför morgondagens redovisning, ta ut hunden och skriva ut ett arbete. Efter det får jag somna. Sova bort mörkret som är på väg att omsvepa mig.

Jag var hos nya psykologen idag. Janne Granås stod det på pappret. Åhnej tänkte jag, inte en man. Inte för att jag har något emot det egentligen men jag har galet svårt att prata om vissa saker med män, kanske för att jag aldrig haft någon vuxen man i mitt liv. Hur som helst så visade sig Janne vara en kvinna. Mäkta förvånad blev jag, men väldigt lättad. Det är tredje psykologen nu. Jobbigt. Man blir omotiverad av att börja om från början hela tiden. Det känns meningslöst och traggligt och svårt. Men det blir säkert bra. Det är ju inte som om min välbeprövade teknik att hålla tjäften har fungerat så bra, och den har jag ju kört med i många, många år. Kan lika gärna ge detta en chans.

Vi pratade om min svårighet i att ta emot saker. Att jag känner av dolda krav, att jag tror och känner att jag blir skyldig något tillbaka, att personer får en hållhake på mig om dom ger mig något eller hjälper mig med något. Och ja, jag är fullkomligt ologisk på den punkten för jag själv tycker om att hjälpa andra, att hitta på presenter och överraskningar. Och jag gör det aldrig med kravet att få något tillbaka. Men jag känner ändå så när det gäller mig själv. Jag är uppvuxen med att bli köpt. Att få något, en tidning, en godis, en peng. Och i gengäld måste man göra som man blir tillsagd. Man måste åka med till affären och köpa öl även om man hellre ser på bolibompa. Man måste ta pappas parti även om man egentligen vill vara med mamma. Allt jag fått har haft ett pris. Till och med när jag lånade pengar till Carmens operation... En hund han dessutom skaffat sig men inte kunde ta hand om. 15 000 kostade operationen, pengar jag fick låna men sedan var tvungen att betala tillbaka en vecka senare om jag inte ville bli polisanmäld. För att han insåg att jag inte kunde hålla med honom ändå. För att jag inte ville vittna emot mamma. Eller för att jag är jag. Jag vet inte så noga. Svårt var det att få fram så mycket pengar på så kort tid iallafall. Och kanske är det inte så konstigt att jag tror att gåvor har en baktanke. Att tjänster har ett pris, ett högt sådant. Men jag kämpar och jag försöker och jag hoppas bli kvitt det. En dag. Någon gång.

Lycka är att ha en underbar liten afghanvalp nedanför mig där jag sitter. Lycka är att ha en skrattande dobermann i rummet när man vaknar. Lycka är att känna värmande solstrålar mot min vinterkalla hy.

Lycka är...