Kalla, blöta, äckliga läppar mot mitt ansikte. Fumlande händer mot min kropp. Kläder som dras av. Isande kyla rakt igenom kroppen. Obeskrivlig värk, obeskrivlig känsla, obeskrivligt ont. Plötslig smärta. Det skär.

Jag stänger av.

Blundar.

Hör inget. Vill inte höra.
Ser inget. Vill inte se.
Känner inget.

Död.

Ensam kvar i sängen. Trosor halft neddragna. Vill dra upp dom. Ta på mig. Skyla mig. Men jag kan inte. Orkar inte. Meningslöst. Allt är förgäves. Ligger framtsupa på mage, försöker skydda vad alla vill åt. Vet att det inte hjälper men instinkten ber mig göra så ändå. Rör mig inte. Kan inte. Vill inte. Orkar inte.

För alltid ärrad.
Hatar.
Livet.

Aldrig mer.

"Och allt ska fortsätta att påminna om dig
Tills städerna en dag har tröttnat på ditt namn
En sista värk ska du värkas ut ur mig
Lika onåbar som siffrors samband

Och ditt ansikte ska ristas om
Till att bli något nytt
Stavat svart och inte rött
Mina nervtrådar ska kopplas om
Dras förbi, lära sig
Att ditt hjärta föddes dött

Allt är frågat och allt är sagt
Allt är över nu
Jag kan släppas ur din makt
Jag kan ledas ut

Jag vill bara vara sorg för dig
En oförmågans tagg
Som tystnaden lämnat

Och ingenting ska stelna i ett vackert ärr
Bara en dag
Ska du upphöra kännas

Och jag är lika rädd för sommaren
Som jag var efter det
Att min tid hade gått ut
Varje vattenyta kan ditt namn
Och de ska ropa det
Tills all skönhet tagit slut

Allt är frågat och allt är sagt
Allt är över nu
Jag kan släppas ur din makt
Jag kan ledas ut"

Aldrig mer.
Alltid mer.

För evigt.