Det är fredag idag. Jag borde ha varit hos psykologen men eftersom det var klämdag var hon ledig och jag har istället suttit med min uppsatspartner och försökt få vår B-uppsats klar inför oppositionen. Det är på sätt och vis bra. Jag tvingas fokusera på något annat. Jag har alltid haft en slags av- och påknapp. Inte så att jag kunnat använda mig av den helt och hållet efter eget tycke. Snarare har funktionen aktiverats i andra människors närhet. Och så är det fortfarande. Så länge jag är ensam eller får ha musik i hörlurarna när jag befinner mig bland människor så kan jag hålla mig kvar i min egen lilla värld. Mina tankar går att hålla ihop, jag kan fokusera på vad jag känner och tänker och tycker. Men så fort jag tar av mig lurarna är det som att hela världen rusar ikapp mig och hamnar alldeles för nära. Alldeles, alldeles för nära. Då kan jag inte längre hålla fast vid tankevärlden. Jag förvandlas till någon annan. Någon som måste skriva färdigt en uppsats. Någon som är mindre än alla andra. Någon som inte varit med om det jag har varit med om. Allt i mitt inuti blir plötsligt väldigt långt borta. Och det är ibland praktiskt. Det gör att jag behåller förankring i verkligheten.

Att kunna skärma av verkligheten genom att stänga ute världen med hjälp av musik, eller en bok, eller bara att fokusera på något speciellt är något jag alltid har kunnat. Det har varit en livsnödvändighet. Men det har även varit nödvändigt att koppla bort allt det onda när jag väl skulle ut i verkligheten utanför huset. I skolan. Hos kompisar. På träningen. Jag var ju tvungen att stänga av vetskapen av vad som väntade hemma. Hur hade jag annars någonsin kunnat återvända? Hur hade jag annars kunnat behålla mig själv mentalt frisk. (Jaja, mer eller mindre då.)

Ikväll är jag trött. Väldigt trött. Intensivt plugg. Många tankar. Många frågor. Inget psykologbesök. Inget utrymme för ventilation och att lätta på tanketrycket lite. Bara en massa oförstående, egoistiska tankar runt omkring. Alla utgår från sig själva, så även jag. Kanske jag mer än någon. Men jag måste. Jag måste rädda mig självkänsla. Jag måste återställa den, hela mig själv och ta mig vidare. Jag hatar att en beröring kan påminna mig om äckelsaker. Jag hatar att vara spänd större delen av min vakna tid. Jag hatar att behöva hålla ihop mig så starkt att jag knappt kan yppa ett ord, för att ändå enbart med nöd och näppe ta mig igenom dagen.

Tillåt mig att känna, sjunger tjejen i mina lurar.

Tillåt mig att känna.

Men jag vill bara stänga av.

Äckliga, äckliga människor. Jag är så trött på att vara fast i den här världen där så få förstår. Alla klampar på i sin egen takt. Deras sanning är den sanna, deras känslor är dom rätta och när hela min själ fullkomligt skriker efter förståelse möts man bara av hårt. Ord tycks vara det enda som fungerar, och knappt ens det. Men jag har dom inte. Jag vet inte hur man gör. För mig är inte talet det språk jag använder främst. Men man måste det. Man måste lära sig. Man måste passa in. Måste göra rätt. Annars är man fel.

Jag är fel.

Trött och tyst och fel.

Så jag ger upp nu. Varför ska jag ständigt vara den som måste bege mig in i människornas värld? Jag passar uppenbarligen inte in där, så varför ska jag fortsätta försöka? Varför kan ingen annan rätta sig efter hur jag fungerar istället, varför är det jag som är fel och ska lära mig att fungera som alla andra? Varför är det inte alla andra det är fel på och jag som har hyffsad förankring i mig själv? Jag tycks ha betydligt större självkännedom än många andra, ändå är det jag som ska passas in i ledet.

Jag förstår inte.

Så jag ger upp nu.
Allt är över nu.