Mitt i all mådålighet får jag plötsligt energi från oväntat håll. Från ingenstans får jag en känsla av frihet. En känsla av att vara stark. Jag vet att så fort jag stänger av musiken rinner jag tillbaka till den vandrande pöl jag mest består av för stunden. Men just nu är jag stark. Stark och vacker och god nog. Just nu förtjänade jag inte dom där åren. Just nu förtjänade jag inte övergreppen. Just nu förtjänar jag bara det bästa och jag klarar mig själv. För jag är stark. Ensam är stark.

Musiken på repeat. Jag vill hålla fast vid känslan. Jag vill alltid känna mig så här. Som om jag alltid klarar mig. Som om jag kan övervinna livet själv och gå segrande ur det. Som att jag kan förändra saker och inte alltid vara den som följer.

Jag har länge känt mig som en cirkus för andra att beskåda. Det har besvärat mig. Jag har varit missnöjd med att andra tycker och tänker om vad jag gör, vem jag är, varför jag gör saker, när dom egentligen inte har en aning. För stunden känns det som att det kvittar. Folk får tycka vad dom vill. Jag klarar mig.

Jag är fri. Om än bara för stunden så är jag fri.
På riktigt.