Ja, det gör jag faktiskt. Jag hoppas att hon, eller vem som nu har gjort det, dör. Jag hoppas att hon dör en lång, smärtsam död. Och innan dess hoppas jag att hon lider. Att det käraste hon har tas ifrån henne och att hon får känna på sant lidanden.

Det är inte många människor som jag föraktar. Jag kan se orsaken bakom när det gäller väldigt mycket. Men när någon ger sig på djur på det sättet, då spelar det inte längre någon roll. Det spelar ingen roll om det är psykiskt sjukdom bakom eller bara ren jävla dumhet. Jag skiter i vilket. Jag vill att dom ska dö. Dom förtjänar inte att kallas människa och dom förtjänar inte vara vid liv.

Jag brukar undvika att läsa sånt här för jag vet hur hårt det tar. Det var inte meningen nu heller, jag såg notisen på aftonbladets förstasida när jag skulle ta ut pengar och jag började gråta direkt. Någon har lämnat hunden fastbunden i ett träd i skogen. Någon har lämnat den där för att dö. Det gör så sjukt jävla ont i mig. Jag gråter och gråter och jag förstår inte. Jag FÖRSTÅR verkligen inte! Jag vill gapa och skrika och få den personen att ha lika jäkla ont som den stackars hunden. Och jag hatar människan nu. Jag hatar verkligen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4285387.ab

Jag kan se det framför mig. Vart ska du matte? Varför lämnar du mig här helt ensam? Jag kan höra pipet. Jag kan se den smala nosen och hur hunden försöker ta sig loss ur halsbandet. Jag kan se hur den skrapar med tassarna, försöker ta bort vad som fängslar den. Ett koppel ifrån friheten. Ett koppel ifrån livet. Sakta försvinner orken. Livsglädjen och envisheten håller den vid liv länge, men tillslut måste den ge upp. Tillslut ger kroppen upp. Den är lämnad där att dö.

Det gör så jäkla ont inuti mig. Så ofattbart, obeskrivligt ont. Ett oskyldigt liv. Nyfikna ögon. Någon som lever för andra. Som alltid vill väl och inte förstår vad onda handlingar är. Hur kan man? Hur fan kan man?

Jag förstår verkligen inte. Och jag kan inget göra.
Jag kan bara gråta.

Så jag gråter.