Jag hade en diskussion med en av mina närmsta vänner häromdagen. Han var ledsen över att folk inte orkar bry sig. Att människor inte orkar engagera sig. Att saker som djur och miljö och annat glöms bort i en vardag full av konsumerande och stressande och fokus på sig själv. Det är så många människor som engagerar sig en stund men sedan faller platt och ger upp när dom märker att det inte förändrar något. Att resultatet inte är omedelbart.

Jag blir också ledsen när jag tänker på det. Även om jag inte är lika engagerad när det gäller just djur och miljö utan, som nog ingen har missat vid det här laget, i ungdomar och hur man kan förebygga både mobbing, våld och brott. Jag känner igen frustrationen över att ingen annan verkar bry sig. Att ingen annan engagerar sig. Jag ser ju hur i princip alla människor faktiskt KAN göra något, men väldigt få gör det. Dom har inte tid, säger dom. Eller inte möjlighet. Och varför finns inte tiden? Jo för att man ska träna och umgås med vänner och med partner och dessutom hinna ta det lugnt med och ha liten "egen tid". Och så är det ju. Jag kan se att ett träningspass mindre i veckan i tid skulle kunna göra jättemycket för en ungdom som behöver en kontaktperson att träffa någon gång då och då. Men det är ju bara jag som ser det så. Jag kan inte förutsätta att andra vill prioritera på det viset. Alltså är det ingenting jag går runt och tänker på.

I diskussionen om vad som får människor att tappa orken dyker det dock såklart upp. Vad är det som driver människor dit? För något är det såklart. En eller kanske väldigt många erfarenheter gör ju att människor "slutar bry sig".  Hur som helst så är det synd. För visst, vi kan inte förändra saker omedelbart. Vi kan inte trolla med knäna och få världen precis som vi vill ha den. Men vi kan heller inte sitta och gnälla över det hårda klimatet i samhället och den ökade ungdomsbrottsligheten utan att göra något åt det. För göra något åt det kan vi. Inte allt på en gång. Men vi kan finnas där ute, vi kan visa att det finns folk som bryr sig, folk som inte ger upp. Folk som fortsätter kämpa för andra levande varelser, vare sig det är människor eller djur, ungdomar eller äldre, vita, gröna eller blå.

Jag tror att vi måste sluta se allt det negativa. För att orka tror jag att man måste sluta jämföra sig och se vad alla andra har som man själv inte har. För att själv kunna må bra och orka driva saker vidare tror jag att man måste ignorera sådana tankebanor. Och istället för att stirra sig blind på alla dåliga saker, på djurmisshandel, ungdomsbrottslighet, mobbing och så vidare så får man välja att se vad man faktiskt kan göra. Man kan ta vara på det där tillfället när man såg en förut misshandlad hund bli omplacerad, eller när någon ungdom man egentligen inte känner visar att han/hon litar på en eller frågar en om råd. Det finns så mycket som på lång sikt leder till något bra. Och för att orka tror jag att man måste hålla fast vid det. Man måste använda den ignorans så många andra använder sig av, men istället för att ignorera att problem existerar så får man ignorera att låta sig dras ner av det hela. Man får ignorera andra ignorans och köra sitt eget race. Då mår man bäst tror jag. Om man får känna att man gör sitt bästa i att göra saker bättre utan att låta sig bli neddragen av andra som har gett upp.

Jag försöker iallafall.
Och jag ska lyckas.