Er beröring är som eld mot min hud. Den bränner mig. Skadar mig. Låter mig uppfatta skillnaden mellan er och mig. Trots att beröringen var så flykting känner jag värmen en lång stund efteråt. Samtidigt känner jag hur kall jag själv är. Som is. Frost. Snö. Rakt igenom jättekall.

Silvertejpen ligger på golvet. Jag tar upp den och fäster den i mig. Varv på varv snurrar jag den runt mig, fäster allting på plats. Det svävar en arm framför mig. Som ett rymdskepp hänger den där i luften. Jag upptäcker att det är min och försöker sätta tillbaka den med hjälp av tejpen. Sist tejpar jag in nästan hela huvudet för att det inte ska lossna och åka iväg i rymden precis som armen nästan gjort.

Långsamt kryper jag ihop i hörnet. Jag låter kallvatten strila över huvudet, ner över kroppen. Jag fryser men det är skönt. Tejpen luktar plast och jag undrar om jag missat något.

Jag har många att jämföra mig med nu. Jag har sett vart andra vänder sig. Jag har sett vad jag alltid stått i skuggan av. Och jag förstår.

Jag ska svälta mig så jag blir lika smal.
Jag ska skära mig för att påminna mig om min oduglighet.
Jag ska förkyla mig för att aldrig glömma smärtan.

Aldrig tillräckligt fin. Aldrig tillräckligt bra. Aldrig tillräckligt god. Aldrig.

Min plats är ständigt två steg bakom, i den mörkaste tjockaste skugga. Min plats är den självdestruktiva, äckliga, ovärda tjejen som aldrig var eller kommer vara behövd till annat än sex.

Jag var och kommer aldrig vara värd det.