- Hej Lilla! sade busschaffören glatt när jag klev på bussen utanför stallet och jag ville plötsligt bara falla ner i en hög och gråta. Trött, iskall och ledsen kändes det som alldeles för vänliga ord för att jag skulle kunna hantera det just då. Inte från en främling. Han log åt mig och jag kände mig verkligen liten. Liten och trött och ledsen. Jag är sjuk och eländig och min dag började tidigt imårse och tar aldrig slut.

Det är konstigt hur mycket man kan driva sig själv att göra utan att ha någon egentlig ork. Fast det är lite av mitt problem nu för tiden. I jämförelse med förut kan jag inte tvinga mig till saker längre. Inte på samma sätt. Inte till samma grad. Tidigare var jag mästarens mästare på att "bara göra saker". Jag hade svart bälte i att ta steg efter steg mot något jag egentligen inte ville. Det kunde gälla att följa med till affären för att inte uteslutas ur pappas inre krets när jag hellre ville se på barnpogrammet på tv. Det kunde gälla att gå upp på morgonen eller att fortsätta leva. Och senare kunde det även gälla att låta människor ha tillgång till min kropp. Sätter man bara ena benet före det andra så går kroppen och det är bara att hänga med. Jag stängde av och så gjorde jag. Behöver jag säga att det inte fungerar så riktigt längre? Det gick till en viss gräns, sedan lade kroppen av och jag kunde få panikattacker, kräkningar eller andra mer eller mindre otrevliga symtom som sade åt mig att inte pusha mig själv längre. Så jag fick ge upp. Med dunder och brak lade systemet av och nu får jag långsamt, långsamt försöka ta mig tillbaka till att åtminstonde kunna göra vissa saker trots motvilja medan vissa saker bara är bra att jag lagt bakom mig.

Jag hade tid hos min psykolog imårse. Vi har bytt tid från onsdagar till fredagar nu. Det är både bra och dåligt. Jag slipper ha ångest resten av veckan. Å andra sidan kan hela helgen bli förstörd om jag har otur. Men jag kan ofta skippa föreläsningen på fredagar om jag skulle behöva. Det är jobbigare än man tror att riva upp gamla sår. Idag ville jag gärna gå på föreläsningen då vi hade en gästföreläsare från Kriscentrum för män, men redan på bussen från psyk kände jag att det kunde gå dåligt. Tårarna trängdes bakom ögonlocken och känslan av ont hängde fast i bröstet. Envis som jag är slog jag på Combichrist på ipoden och tog mig till skolan.

Det är fascinerande hur jag helt sakligt kan ta in information om män i situationer liknande min egen, hur dom påverkats, hur dom agerar, utan att för den skull reagera särskilt starkt. Jag kan dessutom redogöra för att det och det har hänt mig, min far är störd, jag har vittnat mot honom, jag blev våldtagen som ung osv osv, utan att känna särskilt mycket om det längre. Å andra sidan kan jag inte återge vad jag pratade om hos psykologen idag eller förra gången eller gången innan utan att det hugger i mig. Jag kan inte prata om min oförmåga att lita på andra, om mitt kontrollbehov eller om specifika händelser som barn. Det är för ovisst. För obearbetat. För farlig mark att beträda. Men jag antar att det första är en bit på väg och att jag faktiskt går framåt. För några år sedan kunde jag ju inte prata alls.

Men det där med förtroendet gör så ont. Allt med mig känns så dubbelt. Jag kan alltid resonera kring saker och jag kan rent intellektuellt förstå hur saker är. Men mina känslor säger något helt annat. Det är svårt. Janne (min norska kvinnliga psykolog) frågade om jag någonsin har litat på någon. Svaret är tyvärr nej. Nej, jag har aldrig kännt hur det känns att släppa på spärrarna och helt och fullt hänge mig åt ett förtroende. Jag har litat på folk vad gäller olika saker. Att jag inte tror att någon ska vara otrogen mot mig betyder inte att jag litar på personen på alla plan. Eller att jag litar på att en vän håller något som är sagt i förtroende för sig själv betyder inte att jag inte ändå, inför mig själv, håller ett slags avstånd. Det är en slags gardering. En dyr försäkring vars pris kan kännas ganska högt emellanåt. Men det är för mycket på spel för mig. Det är för farligt att släppa garden. Konstant balanserar jag på kanten till den mörkaste avgrund och jag vet inte vad som skulle hända, vart jag skulle landa, om jag släppte taget och litade på någon. Än mindre vet jag vart jag skulle hamna om jag släppte taget, litade på någon och att den personen sedan skulle svika det förtroendet. Jag tror inte att jag skulle ta mig levande ur det.

Så jag sitter här. Med mur efter mur uppbyggd runt mig. Det finns titthål så man kan ana vad för cirkus som rör sig inuti men tjocka skivor okrossbart glas skyddar även de små hålen. Vallgraven brukar sålla bort dom flesta och min armé av mörka krigare kan alltid skrämma bort dom sista tappra försöken att ta sig igenom.

Jag är helt enkelt för rädd.
Helt och hållet livrädd.
Och jag erkänner det.