Jag kämpar för att inte göra något dumt. Jag har känslor i mitt inuti som inte ska vara där och den bästa lösningen jag känner till är att ta bort det. Att fysiskt tömma mig på äcklet. Att skära bort dom delar som inte hör dit. Att markera allt det felande. Men jag ska inte. Jag har lovat mig själv att inte göra så. Jag klarar inte ett bakslag just nu. Jag får inte.

Kalla händer håller om min strupe. Klämmer åt. Hindrar mig från att andas. Jag känner hur paniken stiger inom mig. Jag känner hur gamla minnen tränger fram. Jag hör gamla ord, känner gamla känslor. Jag minns hur han stötte in i mig. Jag minns hur jag hölls fast. Jag minns ljud och dofter och smaker. Jag minns. Och jag får nog. Jag försöker skrika, men händerna håller allt hårdare om min hals. Med en sista kraftansträngning slår jag mig fri. Jag gråter, skriker, river och slåss. Jag får tag på kniven. Den efterlängtade vassheten. Nyckeln till att slippa det där mörkerontet som vägrar ge sig. Jag kämpar mot frestelsen men smärtan tar överhanden och jag kan inte längre kontrollera mig.

Jag springer fram till dom andra. Utan att tänka sticker jag kniven i dom. Hugger och hugger. Skär. Tar sönder. Dö äckliga äckliga varelser! Försvinn! Aldrig ska ni komma mig nära igen. Aldrig aldrig mer ska jag släppa in er. Jag skär och hugger, om och om igen. Marken under färgas röd av allt blod och jag känner hur det sipprar mellan tårna. Jag blundar och skriker och fortsätter. I raseri har jag ihjäl person efter person. Blodet flyter och innanmäten fläks ut. Inälvor hänger och inget ser längre ut som det ska. Men känslan försvinner inte. Den är kvar. Den förbannade känslan är kvar.

Jag faller ner på knä. Marken är kall och blodet som omringar mig är fortfarande varmt. Varmt och mänskligt. Som en  omtanke. Blodet är det närmsta jag kommer att känna värmen av en omtanke. Det onda i mitt inuti exploderar snart och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag klarar inte mer nu. Jag dör om det fortsätter. Desperat sätter jag kniven i mitt eget bröst. Skär en lång reva tvärs över hela bröstet och buken. Nu blandas främmandeblodet med mitt eget och jag kan känna hur orken lämna mig. Med panik i ögonen ser jag upp mot er. Söker era blickar. Äntligen försvinner det och jag undrar om ni också ser. Om ni kan se det där svarta äckliga som lämnar min kropp nu. Det stiger upp och långsamt och försiktigt lämnar det min kropp och söker sig mot himlen.

Mina ögon tåras. Desperat söker jag kontakt med någon. Vem som helst. Jag vill så gärna bli sedd men alla ser förbi. Alla ignorerar. Som om ingenting har hänt går ni rakt förbi. Rakt igenom. För ingenting har hänt. Allt är i mitt huvud.

Precis som vanligt.

Allt jag ville var att få känna mig trygg.
Nu orkar jag inte mer.

Precis som vanligt.