Sån där terapidag idag igen. Så fort jag klev utanför psykiatrins dörrar försvann allt. Det blir så vissa gånger. Hur jag än antränger mig minns jag inte vad som just sagts. Jag minns inte vad vi just precis för två minuter sedan har pratat om. Jag minns att vi kom fram till saker, att vi som vanligt faktiskt kom lite, lite framåt. Men jag har ingen aning vad det var vi sade. Istället attackeras jag av massa trasseltankar. En massa ord och tankar och minnen kastar sig över mig och jag kan inte sortera det. Det är för mycket, för svårt att ta in. Litesomommanskriverutanattanvändamellanslagstangentenochsedanfortsätterattgöradet
hurlängesomhelstochdessutomförsökerläsadetochförståochöverösesmedänflersådanarader
ochtexterpåenochsammagång. Det finns helt enkelt ingen hejd på det. Ingen början, inget slut. Det bara är. En salig röra. Ett trassel utan ändar att börja nysta i.

Förra gången gjorde vi en del konstateranden. Jag tycker mer och mer om min pratis för att hon hjälper mig att komma på sådant jag aldrig tänkt på själv. Hon reflekterar och knyter an till vad som sagts tidigare men säger alltid att det bara är hennes egna tankar och kanske inte alls stämmer överens med min egen uppfattning. Men det gör det ganska ofta. Vi konstaterade exempelvis att det faktum att jag mått otroligt dåligt de senaste veckorna faktiskt inte är så konstigt egentligen. Det har liksom inte varit någon hejd på min mådålighet och jag har verkligen blivit sämre och mer orkeslös än tidigare. Men vi har också gått hårdare fram på terapin. Vi har pratat om saker som jag aldrig tidigare nämnt för någon. Och även om det blir få ord, väldigt mycket tystnad och ännu mer skakande och snorande från min sida så är det verkligen jättesvårt för mig. Men har man en väldigt dammig matta som legat på golvet väldigt väldigt länge så tenderar det att bli stora dammoln även om man bara skakar i ena hörnet. Jag ser inte fram emot att behöva skaka större ytor kan jag lova, om hörnen får mig att må så här.

En annan sak som ändå känns skönt i allt det där tunga är att få förklaringar på mitt eget beteende. Att få höra att även om det, taget ur sitt sammanhang, ser helt irrelevant och näst intill galet ut så finns det en anledning till det. Jag fungerar bara som jag har blivit lärd. Jag ogillar egentligen att säga att jag är så här och så här idag för när jag var liten var min pappa dum i huvudet. Det rättfärdigar inget. Men, samtidigt ÄR det ju så. Jag formades till den jag är idag och för mig är det helt logiskt att göra som jag gör.

Ett exempel på det kan vara om jag varit med om något kul eller något som gör mig glad. Försöker jag berätta det för någon som kanske avbryter mig eller som verkar ointresserad så vill jag inte säga. Eller om jag förväntar mig att någon ska fråga mig hur det gått när jag tävlat med Cerberus t.ex. och personen har glömt det helt. Då blir jag lite ledsen och stänger av. Jag tappar lusten att dela det hela med personen och gör, enligt mig själv också, som en femåring skulle göra. Jag vill inte säga, hur mycket det än trugas från den andra personen. Tillfället är förstört för mig. Visst kanske jag berättar senare, men det där glada, den rolighetskänslan som fanns från början, är som bortblåst. Jag har aldrig förstått varför jag gör så. Det är helt och hållet instinktivt och på känsla som jag gör så. Men efter att ha dissikerat en sådan "liten" sak i min personlighet kan jag nu se sammanhangen. Som barn var det i familjen fokus på att överleva. Det fanns sällan någon att dela upplevelser med, så för mig har det blivit en stor sak att göra det. Om det finns minsta risk att tillfället förstörs slår jag bakut och stänger omedelbart om mig själv igen. Jag bär det hellre i mig själv än låter något förstöra den brakänslan jag har. Vilket egentligen är vad som sker när jag låser igen mig själv igen, men jag försöker skydda brakänslan. Enligt min pratis är det ytterligare en överlevnadsegenskap. Att skydda det där braiga. Att akta så att ingen trampar på det eller råkar förstöra det, även om dom såklart inte menar att göra det. Saker som för andra är vanliga vardagsbagateller kan vara väldigt stora saker i min lilla värld. Och det är skönt att veta att jag faktiskt fungerar som jag ska. Att jag är normal utifrån det perspektiv jag vuxit upp och uppfostrats i. Jag är inte helt galen. Jag har bara blivit lärd fel, och har en massa saker jag behöver jobba med. Men jag är inte fel.

Jag är faktiskt inte fel.