Ibland är det befriande med lite attityd och styrka. Jag har sällan sådant trots att jag skulle behöva enorma mängder. Men ibland så. Ibland kan jag också. För vet ni? Jag kan också. Jag klarar mig helt och hållet på egen hand. Det har jag gjort sedan barnsben och det kan jag göra nu med. Jag vet att jag är starkare än dom flesta andra, att jag ser helt okej ut och att min utstrålning kan nocka av hustak om jag lägger manken till. Jag är dessutom social, trevlig, intelligent och lätt att tycka om. Så nu är det färdigt med ältande och sökande. Jag väntar inte längre på andras samtycke, andras ord, andras uppskattning och allt det där som jag ständigt söker och som håller mig vaken på nätterna. Alla andra fortsätter sina liv åt sina egna håll, så nu gör jag också det. Nu står jag på egna ben och lever mitt eget liv så som jag vill att det ska se ut.

Vill nu ha en gästroll kanske det går att ordna, men huvudrollen är redan tillsatt. Av mig.