Jag hade några bra timmar idag. Orkade mot förmodan ta mig till stallet med Cerberus och red ut. Migrant är världens duktigaste häst och bryr sig inte alls om att Cerberus springer runt som ett skållat troll runt runt runt, och Cerberus var jätteduktig och travade snällt i lina brevid Migrant. Solen var på väg ner och jag kunde andas en stund.

Men det vänder så lätt nu för tiden. Minsta lilla sak knuffar ur mig ur min omloppsbana och skickar iväg mig med en smäll rakt in i väggen. En bild. En tanke. En känsla. En något.

Jag kan inte mäta mig med andra. Alla vackra, snygga människor med humor och som bjuder på sig själva. Jag är inte sådan. Jag kommer aldrig vara. Och jag är så trött på att känna att jag borde det. Jag är trött på att folk får mig att känna mig sämre än alla andra i vederbörandes bekantskapskrets. Jag är trött på att jag själv tillåter mig att jämföras med andra. Och så längtar jag bort...

Natten till igår fick jag en panikattack igen. Jag tror faktiskt att det var den värsta sedan förra julen nu när jag tänker efter. Jag var trött och på ohumör hela dagen. Fixade håret, som jag hatar. Satt och stirrade på mig själv i spegeln på salongen och kände hur äckelkänslorna steg. Jag hatar det verkligen. Alla säger att det är onödigt. Att det ändå inte går att göra något åt. Att vad spelar håret för roll egentligen. Men jag trivs ju inte! Testa gå ut på stan nakna då så kanske ni förstår. För vad spelar kläder för roll egentligen? Jag är inte bekväm helt enkelt. Jag trivs inte för fem öre och då trivs jag ännu mindre ihop med andra.

När jag kom hem på kvällen gjorde jag färdigt en uppgift som skulle lämnas in. Jag var trött. Och så skulle jag upp klockan 6 och det var mindre än 6 timmar kvar till dess. Stängde av datorn. Släckte lampan. Pussade Cerberus godnatt. Och lade mig för att sova.

Fem sekunder senare grät jag. Smärtan inuti tog överhand. Smög upp och tog atarax men den vägrade hjälpa. Det blev värre och värre. Jag kunde inte andas. Jag grinade och snorade och tänkte att nu kommer nog grannarna ner snart och undrar vad som händer. Jag höll händerna krampaktigt mot bröstet och vågade inte röra mig. Undrade när Anders skulle komma hem men vågade inte smsa och fråga. Flyttar jag mig ens en centimeter så har jag ihjäl mig själv. Inte som ett självmord utan som ett mord på mig själv. Som vanligt när jag mår dåligt tänkte jag i bilder. Jag såg framför mig hur jag skar halsen av mig själv. Hur jag hackade bort det äckliga fläsket på min kropp. Hur jag bara ville få den att försvinna. Att dö. Att lämna mig ifred. Så jag vågade inte röra mobilen. Jag vågade inte flytta händerna. Jag vågade inte släppa efter i greppet om mig själv. För jag litade inte på mig själv längre.

Någon gång släppte det. Anders kom hem efter nån timme och satt länge och försökte hålla fast mig. Jag antar att jag gungade eller skakade. Jag minns att jag frös. Trots att håret klibbade mot pannan av svett så frös jag, och min kropp var spänd som en fiolsträng. Plötsligt var Anders borta och jag började kunna tänka igen. Musklerna hoppade och spände sig trots att jag försökte slappna av och kudden var halkig av snoräckel och dreggel och tårar. Klockan var alldeles alldeles för mycket. Jag funderade om jag borde åka in till akuten men tanken var för omständig.

Jag somnade aldrig den natten. Istället låg jag som i dvala med tårarna rinnandes utmed kinderna. Jag orkade inte ens tänka längre, jag var bara så rakt igenom jätteledsen att jag inte kunde sluta gråta. Klockan 6 var det dags att gå upp. Jag vimsade runt som i ett töcken, plockade ihop skolsaker och försökte sminka mig. Insåg att det är omöjligt och högst onödigt att sminka sig när man fortfarande går runt och gråter, så jag tog mer medicin och inväntade dess verkan. Efter mycket om och men tog jag mig till skolan. Tog mer medicin efter ett tag för att stå ut att vara bland så mycket folk. Var duktig och skaffade lite kurslitteratur och gick på ytterligare en föreläsning. Sedan fick jag åka hem och stupa.

Imorgon ska jag till pratis. Jag önskar att jag inte var så sansad och duktig så att jag kunde förmedla alla dom där onda, mörka hatkänslorna jag känner.

För så är det. Jag hatar mig själv.

Och jag kan aldrig mäta mig med andra.
Aldrig.