En främmande man av annan härkomst stannade mig och ställde frågor. Jag var egentligen på väg någonstans men stannar ändå snällt och svarar. Plötsligt hugger han mig i magen med något vasst och bränner mig med en sådan där bilcigarettetändare på benet. Det gör vansinnigt ont. Jag skriker och skriker men ingen hör. Jag gråter och är förtvivlad och blodet rinner men ingen bryr sig.

Ingen tror mig när jag försöker förklara vem det var. Alla säger att "nej, det skulle han aldrig göra." Jag visar såren och brännmärket men alla bara skakar på huvudet. Det där har du säkert gjort själv, suckar dom och går vidare. Plötsligt är jag i ett hus. Vi sitter och äter och jag ska hämta något. När jag kommer ut i hallen är han där. Samma man. Jag skriker i ren panik men ingen bryr sig. Han försvinner utan att skada mig den här gången.

Plötsligt kommer mina hundar och är skadade. Dom är uppskurna i buken och har andra konstiga sår. Det blöder och blöder och jag ringer i panik till djurambulansen. Kvinnan i luren suckar högt åt mig när jag försöker få dom att skynda sig. Jag håller händerna på dom mjuka hundmagarna och försöker få det varma blodet att sluta rinna. 2000 kronor kostar det att få ambulans, säger kvinnan. Du kanske ska hitta någon som kan köra dig istället? Men jag har inga som kan köra. Det finns ju ingen! Jag inser att 2000 är pengar jag inte har. Men det får ordna sig. Jag struntar i det. Hundarna måste klara sig. Så jag skriker åt dom att skynda sig. Och jag ser den där mannen någonstans långt borta, hans äckliga rörelser, hans äckliga ansikte. Och ingen tror mig. Och hundarna ligger matta på marken och ser upp på mig med sina stora sorgsna ögon. Dom vill inte dö. Dom får inte dö. Dom är viktigast.

På promenad med Cerberus och min bror Micke. Känner inte igen mig alls. Min bror säger åt mig att möta mig ngonstans sedan är han borta. Jag letar efter vart jag ska gå och hittar vad jag tror är rätt. Vi träffar en man med en greyhound. Jag säger något men han missförstår vad jag säger och svarar något konstigt. Jag säger något till men han förstår mig inte alls och jag kan inte riktigt uppfatta vad det är han säger. Frustrerad letar jag efter bror. Han är borta. Helt borta. Jag går inåt centrum och märker att en kvinna ropar på mig. Jag låtsas att jag inte märker det. Jag känner inte igen henne. Allt är konstigt. Det är vitt och ljust överallt och inga människor förutom dom två jag mött. Jag ser knappt någonting pga ljuset. Och ingen verkar förstå mig. Jag och Cerberus är ensamma i någon slags konstig paralell verklighet och min bror är borta. Paniken stiger. Och jag vaknar.

Vaken är bra när sömn innebär drömmar med blod och stress och skrik och missförstånd.

Jag får sluta önska mig sömn och önska mig drömlös, avslappnande sömn. En natt med mardrömmar är nästan lika påfrestande som en natt utan sömn alls.