Jag undrar hur många som egentligen förstår innebörden av att må dåligt. Jag undrar hur många som förstår att jag gråter mig till sömns varje natt. Att jag är så trött på allt att jag är rakt igenom jätteledsen, och det enda jag kan göra är att just gråta. Ibland vet jag inte ens varför. Jag är bara ledsen. Jag har bara ont. Livet blev inte som jag ville och jag har inte ork nog att göra något åt det.

Och jag vill bara skrika. Jag vill sparka och slå och slänga mobiltelefonhelvetet i väggen. Jag vill förstöra något, jag vill visa hur ont jag faktiskt har. Men jag kan inte. Istället vänder jag all min ilska, all min frustration, in emot mig själv.

För jag hatar mig. Jag hatar den vansinnesäckliga kroppen. Jag hatar det fula jävla flinet. Jag hatar mina armar och mina ben. Jag hatar hur mina fingrar ser ut, hur mina läppar är formade hur mina dumma blå ögon stirrar tillbaka. Jag hatar det fula jävla håret som inte går att göra något med. Jag kommer antagligen aldrig förlåta Anders för att han hade av det, för jag kommer aldrig trivas i det här. Det är inte så att det är personligt mot honom utan själva fenomenet att det blev förstört. Jag är inte bekväm i det och det kommer ta hundra år innan det är långt igen. Och jag hatar det verkligen. Hatar hatar hatar.

Jag tål inte att se mig själv längre. Jag blir på dåligt humör bara av att se reflektionen av mig själv och ännu värre av en ordentlig spegelbild. Jag har slutat vilja bli fotograferad, för vad är vitsen när man inte trivs. När man ogillar vad man ser så pass mycket att man skakar av frustration.

Jag har förvandlats till något jag inte vill vara. Både inuti och utanpå.

Och jag hatar det verkligen.
Jag önskar att jag försvann.