Jag vrider mig av plågorna, likt en mask som någon grävt upp ur jorden. Fram och tillbaka, från sida till sida, runtruntrunt vrider jag mig i det skarpa ljuset. Naken och med blottad strupe. I helt fel element. I helt fel värld.

Som en mask blir jag fäst på kroken. Det smärtar så men jag fortsätter kämpa, fortsätter vända och vrida fram och tillbaka i luften, och kroken glider bara djupare in i min kropp. Jag kommer inte loss. Jag är för svag. För påverkad av andra. För orkeslös. Jag har kämpat så länge att jag inte längre vet något annat, men inte ens jag är är outröttlig. Mina krafter börjar sina. Jag har fått nog.

Sänks ner i det kalla vattnet. Kämpar lite till men vattnet söver mig, lugnar mig, omsluter mig. Jag sänks ner mot det mörka där nere. Känner hur luftbubblor smeker min nakna kropp.
Orkar inte längre kämpa. Orkar inte längre finnas. Slutar andas. Slutar kännas. Slutar se.

I mörkervattnet där nere dör jag långsamt ut.
Och äntligen får jag frid.