Jag är så trött på allt.
Jag är så trött på alla.
Att det gör ont.
In i själen.

Sakta faller jag bakåt. Hoppas att någon ska ta emot. Men det gör ni inte. Ni ser på och låter mig falla. Jag själv låter mig falla. Och det är skönt. Allt är vitt och svart och rött och jag faller och faller. Tills jag träffar marken, någonstans långt där nere. Och äntligen slipper ni se mig, ni slipper blunda för vad ni egentligen vet och ni slipper känna er skyldiga för saker ni faktiskt kunde ha gjort något åt.

Ni slipper allt.
För jag är borta.
Och ni orkade ändå inte mer.

Försiktigt kikar ni över kanten. Ryggar för vad ni ser. Det röda blodet överallt, den söndriga själen som blivit blottad. Saker ni redan anade men inte riktigt visste som äntligen kommer upp till ytan. Och ni blundar och backar och går hem. Ni diskar och städar och gör allt prydligt och blundar lite till. Och jag ligger kvar där nere. Och väntar. Och hoppas. Att det en dag ska komma någon. Att det en dag kommer ett par trygghetsarmar och en styrkesjäl, starka nog att samla ihop allt det där äckliga och fula. Starka nog att pussla ihop och plåstra om och göra hel igen. Starka nog att se bakom alla murar och taggtrådar och elstaket. Starka nog att se.

Och jag kommer ligga där. Och blodet kommer sina. Och jag kommer långsamt tyna bort.

Men jag kommer finnas där.
Långt där nere.
Och jag kommer hoppas.
Och jag kommer vänta.
Och jag kommer dö.

Ensam.