Jag vaknar alltid med ett ryck. Jagad av mardrömmar. Livrädd. Och ingen som kan ta bort dom. Måste dämpa ångesten. Vandrar runt ett tag. Illamåendet. Tårarna som bränner. Jag vill gråta men jag kan inte, jag vill skrika men jag är alltid så förbannat sansad. Kryper ihop. Ritar långa smala rosa streck. Biter ihop, det svider lite men tårarna vägrar komma. Känslokall, känslodöd. Allt är borta och ingen ser, ingen kommer märka. Dumma ignoranta jävlar. Inte ens det enklaste beteende kan ni läsa av.

Varför ska jag ge och ge, alltid, konstant, hela tiden. Utan att någonsin få tillbaka? Ni flinar åt mig, hånar mig, vänder ryggen till. Man får ju skylla sig själv som är dum nog att dunka huvudet i väggen gång efter gång efter gång, Men det är slut nu. Skrattar bäst som skrattar sist. En dag ska ni få se hur det känns och den dagen finns jag inte längre här för er.

Jag är så trött.
Trött på er och ert falska spel. På livets baksidor. På lögner, manipulationer, ytlighet.
Och jag hatar er för det.
Jag hatar er för att ni blundar.
Jag hatar er för att ni inte orkar se.
Jag hatar er för hur ni ljuger.
Jag hatar er och nu vill jag inte mer.

Alltid ensam.