Om jag blundar kan jag höra ljuden. Jag kan känna hur rädslan kryper i kroppen på mig. Eller skräcken. Jag minns orden. Alla hemskord, alla svordomar, alla elaksaker. Jag minns kylan i rummen, den mentala istiden som spred sig, tog fäste i våra kroppar, i det äckliga köttet och det drypande blodet. Alla gick runt, runt, runt i vardagen. Hoppades på att överleva men orkade inte bry sig. Jag dog en gång. I era armar dog jag och ville aldrig mer vakna. Sedan dog jag en gång till. Och en gång till. Bit för bit av mig själv togs ifrån mig. Långsamt. Jag förändrades. Blev någon annan. Någon annans. Jag brydde mig inte längre. Att vakna spelade inte längre någon roll. Alls. Och jag hoppades inget om framtiden. Jag hoppades inte alls.

Jag önskar där fanns någon som lyssnade. Jag önskar att någon förstod, att någon utan ord visste. Jag önskar att någon kände vad jag känner. Att någon såg vad jag har sett. Att någon lyfte min börda från mina axlar, att någon bar ena handtaget på väskan, att någon gav mig livet åter. Se in i mina ögon och se vad jag har sett. Sätt din hand emot min och upplev vad jag har upplevt. Omslut mig och känn vad jag känner.

Livskylan äter upp mig inifrån.
Jag orkar inte mer.



Jag ser rakt igenom er. Ni är ingenting. Och ni förstår inte.