Jag är besvärlig.
Jag är knepig att hantera och svår att komma nära.
Jag har en massa idéer, rädslor, fobier och konstigheter för mig.
Jag vet om allt detta.

Jag vet att jag har svårt att lita på andra människor. Jag har bra självförtroende när det gäller vissa saker, jag vet att jag klarar allt jag tar mig för men samtidigt har jag otroligt dåligt självförtroende i förhållanden med andra människor. Å ena sidan behöver jag väldigt mycket bekräftelse från andra men lyckas ändå alltid hamna i relationer där jag får allt annat än just det. Å andra sidan vet jag med mig att jag kan stå på egna ben, jag har varit med om bra mycket mer än många andra och jag har överlevt. Kantstött som sjutton är jag men jag har ändå överlevt.

Jag har en massa fobier och rädslor. Jag är rädd för att åka båt, jag mår fysiskt illa om jag ser en bild på en ubåt eller en jättestor båt, jag mår dåligt av tänder så till den grad att jag fick vara hemma pga sjukdom när jag var liten och skulle tappa en tand, jag klarar inte av att främmande människor rör vid mig och jag kan inte åka buss och spårvagn utan musik. Jag har en riktig fobi för spindlar, jag är livrädd för att bli ensam, jag klarar inte av att höra grannar bråka och den som smäller i skåp eller dörrar utsätter mig för brutala flashbacks. Jag har blivit tvingad att göra så mycket saker mot min vilja som barn att jag idag får panik av att behöva göra något jag verkligen inte vill. Jag har ångest, en sådan där bitande en som slår till när det blir mörkt ute eller när jag är trött eller orolig eller när jag minns för mycket eller när någon är arg eller ledsen på mig. Förut kunde det ta timmar innan jag kunde lämna lägenheten för jag låg bara och mådde illa och kunde inte röra mig. Vilket tålamod J visade då, tänk att inte bara kunna låsa dörren och gå. Inte nog med det så har jag panikångest med. Främst när jag åker bil eller är bland mycket folk. Men den har jag lärt känna så pass att jag känner när den är på väg och kan hindra den lite. Värre var det förut. Det blev kaos i huvudet, jag kunde inte andas, magen mådde dåligt och jag kunde nästan kräkas. När det väl gått så långt finns det inget jag kan göra mer än att vänta. Och vänta. Och hoppas att folk inte överger en.

Jag är otroligt konflikträdd. Eller snarare klarar jag inte av att skjuta upp konflikter, eller att strunta i dom. Jag vill reda ut och prata och fixa, så är det över sedan. Jag är dålig på att vara arg längre stunder och får jag bara prata lite så är allt glömt sedan. Bland det absolut värsta man kan göra mot mig är att ignorera mig mitt i en konflikt, att stänga av mobilen, ignorera, lämna ensam, gå hemifrån eller dylikt. Jag klarar det inte. Jag blir ett vrak.

Får jag inte prata om saker så snurrar mitt huvud till allt. Några få ord kan vändas och vridas till allt mellan himmel och jord, och som den självdestruktiva person jag är blir det för det mesta vänt till något negativt. Jag tänker alldeles för mycket och tillslut kan jag ha glömt bort vad det var som sas från början och känner istället bara känslorna som mina egna tolkningar skapat. Och jag kan samla på ord i evigheter. Jag glömmer inte.

Jag har störd kroppsuppfattning. Inte så där att jag tror att jag ser ut som dom i amerikanska dokumentärer, men jag kan inte se på mig själv och min kropp objektivt. Det behöver jag väldigt mycket hjälp med. Jag jämför mig alltid med andra. Jag lägger sällan in någon större värdering i andras kroppar eller hur dom ser ut, det är min egen som är felet. Den är fet ful och äcklig och bara några få har makten att få mig att känna annorlunda. Ibland svälter jag kroppen. Inte så där utstuderat och välplanerat utan oftast i samband med att jag mår dåligt. Då är det skönt att känna hur hungern river i kroppen, det är skönt att känna smärtan. Det känns att man lever då. Samma sak med kyla. Jag fryser väldigt lätt och ibland låter jag mig själv frysa. Det kan den gott ha, den äckliga kroppen. Ibland får jag lite perspektiv på min kropp. Som en gång när jag var på bio och en person som var gigantisk satte sig brevid mig. Eller när jag ska prova någon annans kläder. Och ibland blir jag nästan rädd för mig själv för att jag inte kan se verkligheten. En person som jag var helt övertygad om var smalare än mig visade sig vara bra mycket större. Det gör ont att inse att man inte ser vad andra ser. Och det värsta är att det faktiskt inte spelar någon roll, egentligen.

Jag ogillar människor samtidigt som jag tycker om och tror gott om enskilda personer. Jag är ytligt sett hård och kritisk mot andra samtidigt som jag alltid ger folk en chans eller två eller tre när det behövs. Och absolut hårdast är jag alltid mot mig själv.

Kort och gott är jag ytterligheter, motsägelser och kontraster. Jag kan skratta åt något roligt ena stunden och gråta när jag ser något sorgligt i nästa. Jag kan slås omkull av ett minne, falla hårt till marken. Ett helt annat humör, en helt annan jag. Jag törstar efter närhet och trygghet men vågar inte släppa in någon.

Jag vet med mig att jag är allt detta. Jag känner mig själv och vet oftast hur jag reagerar på olika saker, det är mer än man kan säga om många andra. Gör du det?

Jag är jag, och jag bygger murar, väggar, vallgravar och minfält runt omkring mig, samtidigt som min högsta önskan är att finna någon som kan riva muren, klättra över väggen, ta sig över vallgraven och röja minfältet. Och faktiskt stanna kvar efteråt.