Vissa dagar när jag ser mig själv i spegeln så finns inget där. Jag kan skymta något suddigt, något svagt. Som skiftningarna i en vattenyta eller som lövens brus en vanlig, stilla dag. Mer än så finns inte. Jag finns inte. Det värker i ögonen av ansträngningen när jag kämpar för att uppfatta mig själv, men jag verkar sakna spegelbild helt just då. Samtidigt drömmer jag mardrömmar om hur jag vart jag än tittar bara ser ett bländande vitt ljus. Så starkt att det skär i huvudet och tvingar mig att blunda. I utkanten av synfältet hinner jag uppfatta folk, konturerna, skuggorna av ett liv. Och jag kan höra hur folk skrattar och pratar och lever. Men jag kan inte se dom och jag kan inte tala. Jag drar efter andan och skriker så att lungorna svider men ingen hör. ingen reagerar. Jag är totalt utstängd och absolut ingen ser mig. Ingen talar till mig. Jag existerar men jag är plötsligt osynlig.

Andra dagar när jag ser mig själv i spegeln ser jag varenda detalj av mitt ansikte, varenda detalj av min kropp. Allt blir skarpt och hårt, som om någon ändrat upp kontrasterna. Och varenda liten prick eller ådra eller annat skönhetsfel växer och blir grotesk och äcklig och omöjlig att dölja. Hela jag förvandlas till något äckligt och fult. Och jag förstår varför ingen vill komma mig nära. Jag förstår hur folk som rört vid mig inte vill röra vid mig igen. Jag förstår, helt enkelt.

Och det är tungt att förstå. Det är tungt att förstå för jag vill vara omhållen och omtyckt och efterlängtad. Jag vill vara saknad när jag är borta och uppskattad och kramad.

Men jag förstår nu.

Jag vet.
Och jag förstår.