Jag sitter med livets prästkrage i min hand. Jag betraktar den. Så skör och bräcklig den är, precis som livet självt. Långsamt plockar jag bort bladen, placerar dom varsamt på bordet framför mig.

Älskar.
Älskar inte.

Älskar.
Älskar inte.

Jag vänder och vrider på tankarna. Försöker komma fram till något. Jag vill fatta ett beslut men jag vet inte om vad. Jag funderar, fantiserar, drömmer. Vad är verklighet och vad är det inte? Vad är bra och vad är dåligt? Vilken väg är rätt väg att vandra?

Älskar.
Älskar inte.

Stanna kvar.
Fly.

Hoppas.
Ge upp.

Ensamheten omger mig, sveper in mig, hypnotiserar mig. Jag undrar om ni ser mig? Finns jag? Lever jag? Ibland blir jag tveksam. Jag är omgiven av människor men ändå ensam in i själen. Det är skillnad på att vilja finnas där för någon och att faktiskt göra det. För vart var ni när jag stod ensam, kall och blöt på en hållplats, runtvandrandes och skakandes av ångest och omgiven av lördagsglada människor. Oförmögen att gå ombord på spårvagnen. Tårar. Ångestskrik. Trygghetslängtan. Ensamhet. Mörkerlivet som tog över. Skugglandet som vann. Vart var ni då?

Hopplös.
Meningslös.
Trasseltös.

Vet inte.
Kan inte.

Älskar.
Älskar inte.

Andas
Andas inte.