Neverending story
| Jag är så sjukt trött på att folk anser sig ha rätten att göra mig illa. Att dom är så upptagna av sin egen desperata kamp efter lögnlivet, det dom tror sig ha, tror sig vilja ha, tror sig ha rätten till. En dag ska jag börja behandla andra så som dom behandlar och alltid har behandlat mig. Jag ska spela spelet, använda dom som brickor, använda samma elakhet tillbaka. Jag ska bryta ner och knäcka och förstöra och förgöra. Tills dom vet precis hur det känns att vara längst där nere. Tills dom också utmanat döden och gått därifrån levande. Tills dom vet hur tungt det är att simma tillbaka upp till ytan. Fast egentligen är dom inte värda det. Patetiska äckelmänniskor. Jag hatar er för att ni skadar mig. Jag hatar er för att ni får mig att skada mig själv. Ni är inte värda något. Inte ens ingentinget. Och det vet ni om. Naken står jag framför spegeln. Håller hårt i kniven, så där så handen vitnar. Långsamt ritar jag röda streck på äckelkroppen, där där allt ska bort. Där linjerna egentligen borde vara. Där överflödet finns. Och jag behöver känna smärtan. Den får mig att känna mig levande igen. Den får mig att känna att jag faktiskt existerar. Jag ser upp på spegelbilden. Ser mörkerögonen, där tomheten återspeglas. Jag är förstörd. Rakt igenom. Jag är svartheten själv och det spelar inte längre någon roll vad ni säger. Jag är förstörd och ingen kommer kunna komma mig nära igen. Ingen får komma mig nära igen. Hur mycket jag än behöver närheten. Jag är giftig. | |
Kommentarer
Trackback
