Jag håller handen hårt om kniven. Ser hur patetisk jag är men kan inte släppa. Äckelkroppen väller omkring mig. Den bleka, feta huden. Valkarna. Det flyter ut över golvet där jag sitter och jag ser inget annat än migsjälvkroppen. Äckliga, äckliga jag. Paniken kryper inombords. Jag skakar och skakar och gråter och skakar. Fort drar jag kniven om och om igen över benet. Hårt, snabbt, maniskt. Måste få bort känslan, måste få bort synen av det feta. Och det finns absolut ingenting vackert i ångesten jag känner. Det finns ingenting vackert i blodet som smyger fram från benen. Det finns ingenting vackert i illamåendet och förvirringen och paniken. Bara patetiskhet. Bara smärta. Bara dumhet.

Och mörkret runt om mig slukar mig levande. Det finns inte längre något ljus som visar åt vilket håll jag ska gå. Det finns inget ljus som visar vad som är upp och ner och fram och bak. Bara evighetsmörkret och farligskuggorna som sträcker sig emot mig, sliter i mig, vill dra mig med. Och jag orkar inte kämpa emot. Slappnar av och låter dom sluka mig. Känner kylan där i mörkerdjupet. Andas is. Fryser. Blundar. Domnar. Somnar.

Utmattad ligger jag där.
Blir till is i mörkervärlden.
Och ingen orkar tända lampan.
Ingen orkar visa vägen.

Jag får klara mig själv nu.

Patetisk.