Hela jag faller isär. Blir till bitar. Upplöses. Blir till sand. Spruckenheten inuti rasar sönder. Jag sminkar noga dit en människa för att hålla ihop mig. Målar dit ett leende, ristar in ett skratt. Och jag skriker. Ljudlöst skriker jag. Högt högt högt. Måste få ur mig allt. Kan inte bära mer. Kan inte tänka mer. Måste hålla ihop mig. Måste stå på egna ben. Måste orka allt.

Trasig. Söndrig. Oförmögen att hålla ihop, att inte falla sönder. Äckelkroppen vägrar ändra sig. Finns alltid där. Försvinner aldrig. Felkänslorna inuti blir inte mindre, färre, svagare. Snarare fler och starkare. Vill ta bort den, äckelkroppen. Ingen nytta, bara att hinder. Ett hinder mellan mig och alltet. Ett hinder mellan mig och måbraet. Jag gör utfall mot den men den vägrar förstå. Den vägrar ge sig. Finns fortfarande.

Och jag tejpar och limmar och gipsar och tejpar. Kämpar så för att vara en. För att inte falla sönder.

Förgäves kämpar jag.
För jag är redan trasig.
Jag är redan förstörd.

För alltid.