Jag ser mig om, och jag undrar hur många som egentligen är lyckliga. Vart är alla på väg? Varför har dom så bråttom? Vart är dom på väg, människorna på stan? Vart är dom på väg, alla människor i sina bilar? Hur mycket får dom inbilla sig, varje eviga dag, att dom faktiskt valt att hamna där dom är idag? Hur mycket får dom inbilla sig att framtiden kommer erbjuda dom just det dom vill? Hur kan människor ha som mål att leva ihop med en person, skaffa barn och hus och jobb. Och sedan då? Var det allt? Finns det inga större mål?

Det stressar mig. Inte att vilja vara med någon. Det vill jag. Men att planera så långt fram. Varför? Det är nu man lever. Jag vill inte spendera nutiden med att planera en framtid jag kanske inte ens överlever till. Då är det ju bättre att leva här och nu, med aptit på livet och med kärlek till den man är med nu. Kanske i framtiden också, men det enda man vet säkert är att det är just nu. Och då menar jag inte på ett oansvarigt, destruktivt sätt utan mål eller framtidsvision. Men det känns som att många bara trampar på i sitt spår, det spår dom själva eller någon annan lagt framför deras fötter en gång för länge sedan. Utan att ifrågasätta. Utan att reflektera. Dom bara följer den snitslade banan för så har tanken varit hela tiden. Livrädda för att stå på egna ben. Livrädda för att framtiden kanske inte ligger där i slutet på spåret. Livrädda för livet självt. Och så vaknar dom en dag upp i den där framtiden, och inser plötsligt att dom i sin jakt på framtiden glömde att leva.

Det skrämmer mig. Om det verkligen inte finns något mer. Om det verkligen är så man måste göra för att klara av att leva. Om man verkligen måste blunda och trampa och trampa och blunda. Om det är så önskar jag att någon ville tala om det för mig. För jag längtar efter mål större än så. Jag längtar efter nuet, inte framtiden. Jag längtar efter känslor jag ännu inte upplevt. Jag längtar efter platser ingen ännu sett. Jag längtar efter beröring här och nu. Efter glödande hud mot min. Efter ömhet och kärlek så intensiv att den är mer som ett gift, en drog, än som kärlek vanligtvis beskrivs. Jag längtar efter allt detta och så mycket mer. Och finns det inget mer än ett hus och barn och jobb, då är det ingen idé för mig att stanna. Då kan jag lika gärna gå vidare. Till andra platser. Andra dimensioner. Där inte bara en välplanerad framtid räknas. Där man får vara sliten och kantstött och kännande utan att bli hånad och nedtrampad av folkmassan på livets orientering.

Det finns inga prinsessor här, påstår dom. Men dom vet inte vad dom pratar om.
Ingen vet. För dom har för bråttom framåt, in i framtiden dom tror så gott om. Om man bara blundar så blir det kanske bättre. Imorgon är en annan dag. Men när dom blundar missar dom allt som jag ser. Dom missar alla prinsessor och enhörningar och älvor. Alla troll bakom stenarna och alla stubbgubbar bland träden. Dom missar allt det fina och rena, alla kontraster och alla känslor som har betydelse. Dom missar livet.

Våga öppna ögonen.
Våga känna efter.
Våga leva.
Och du ska se att en helt ny värld öppnar sig för dig.

Bara du vågar leva.