En tunn hinna av is har lagt sig på sjön här utanför. Sakta sprider den sig även över mig, tar fäste i mig, täcker min kropp, min själ, mina känslor. Kapslar in själen. Iskall. Jag snubblar och skär mig på livets skärvor, vassa som rakblad skär dom rakt igenom mig. Människors ignorans gör mig stel. Den emotionella öken som i en allt snabbare takt tycks spridas runt omkring passar mig inte, den skadar mig, knäcker mina vingar och hindrar mig från att flyga, hindrar mig från att le. Mina tårar är för länge sedan frusna till is i denna mentala istid och inte ens den mäktiga fröken sol kan värma upp mig längre. Hela jag är för känslig. Min bleka hud blir bränd av solens strålar, mina blå ögon tåras av vinden och ljuset, mina leder värker av kylan och min själ vrider sig i plågor. Jag vill skrika men törs inte. Orkar inte. Kan inte. Jag vill tillbaka till den plats jag kommer ifrån, men vart är det? Månen kanske. Eller stjärnorna.

Utanförskap. Alltid detta utanförskap. Jag vill vara som er, vara med er, vara hos er. Men det är för sent. Utanförskapet är redan för starkt präglat och jag är dömd till livet som åskådare. Varför är det egentligen så viktigt att passa in? Jag är inte längre så säker på att jag vill vara en del av en värld där ungarna har folk från Big Brother som idoler, där politiker ljuger sig gröna och lila och där den som tänker mest på sig själv är en vinnare. För är det inte så att alla dessa känsliga människor som finns ibland oss, dessa trasiga själar, egentligen är dom vackraste av oss alla? Dom som mår dåligt av denna känsloöken, dom som är lite egna och som ser saker som inte vi andra ser. Dom som upplever allt mycket starkare, mycket intensivare och som lever i en mycket verkligare verklighet. Är det inte så, att dom faktiskt är de verkliga överlevarna, de verkliga änglarna i den annars så tråkiga världen. Kanske är det dom sjuka som faktiskt är friska. För det verkligt sjuka är nog egentligen att vandra runt frisk i en sjuk värld som denna.




Om jag kunde flyga skulle jag flyga upp till en av de starkast lysande stjärnorna. Högt där uppe skulle jag sitta och dingla med benen och se ner på er. Och så skulle jag le. Le åt all galenskap. Le åt att jag slipper vara en del av den. Le åt min egen frihet. Bara le.