Jag fångar ordet, trycker det hårt mot bröstet och försöker mjölka det på varenda positiv liten känsla som det innebär. Jag ligger på sängen i timmar, som i trans, fokuserandes på just det lilla positiva. Väntar ut tiden, hoppas på glädjeordets innebörd. Plockar i skärvorna av minnet, försöker få tillbaka den starka känslan. Men med tiden bleknar det och tillslut är ordet som en urtvättad gammal tröja. Man minns hur det såg ut från början men man känner inte längre nyhetslukten eller glädjekänslan. Skärvorna trillar i sär mer och mer och blir bara vassa delar, vassa bokstäver, ingen helhet. Hur hårt jag än kämpar. Hur mycket jag än hoppas. Så bleknar det. Trasas sönder. Faller genom mina fingrar, ur mina händer och ut i ingentinget.

JAAA! skriker känslorna och hjärtat och hela min kropp.
NEJ! ropar ledsenheten som vänt och vridit på allt hela kvällen.
JO! ropar hoppet och tron på det enda rätta.
NEJ! ropar svikenheten och realismen.

Jag vet inte, suckar jaget och ligger kvar på sängen med mina ord och mina känslor och mina minnen. Jag vet helt enkelt inte.