Jag hatar den här förbannade cirkeln. (Livet tror jag den har kommit att kallas.) Jag är så trött på förtäckta hot. Jag är så trött på att få höra att jag ska få ångra mig. Trött på att folk skriker. Trött på att alltid vara trött. En enda lång cirkel, runtruntruntrunt. Jag har fastnat i ett jäkla hamsterhjul, som ett panikslaget djur på zoo stirrar jag folk i ögonen och ber tyst om hjälp. Ingen som ser. Ingen som förstår. Ingen som orkar med. Bara ytterligare en dåre här i världen.

I ett helt år var jag livrädd för alla mörkgröna BMW kombibilar och ville helst gömma mig så fort jag hörde en motorcykel med raka rör. Vet ni hur många mörkgröna BMW?s man hinner se på ett år? Vet ni hur många motorcyklar med raka rör man hör under en hel mc-säsong? Många, många fler än man tror. Gissa hur kul det är att bli illamående och kallsvettig så fort något av de nämnda dyker upp. Ungefär lika kul som att långsamt bli en festmåltid åt en svärm ljusblå jättemyror med röda ögon och huggtänder stora som hus. Eller nåt.

Jag tänker hela tiden att nu jävlar ska jag skriva. Jag ska skriva ner precis allt han har gjort mot oss. Jag ska minnas varenda liten detalj, varenda litet ord, varenda liten rörelse. Han ska åka dit så det visslar om det och jag ska bara hånle och stirra med grå ögon, precis som han alltid har gjort. Men inte sjutton fungerar det så i verkligheten. Jag vill inte skada någon. Men framför allt så saknar jag ord. Jag saknar minnen. Jag kan inte komma ihåg allt. Och jag kan inte berätta.

Ge mig ord, någon! Ge mig styrka att sätta punkt! Packa kudde och tandborste och följ med mig på en skumpig helvetesresa genom mitt liv. Hjälp mig.