Jag är kall.
Jag fryser så.

Någon har slitit av mig mina kläder, mitt enda skydd mot verkligheten, och nu står jag i nakenheten framför er. Jag försöker skyla mig, den feta bleka kroppen, främmande och äcklig. Vuxenkroppen med bröst och kurvor och fethet. Magen skriker sitt vanliga hungervrål, ursinnig över att jag svälter den. Men jag behöver smärtan. Smärtan av kölden. Smärtan av hungern. Jag behöver den för att överleva. För att hantera ontheten. För att åter vakna varje morgon. Smärtan är vacker. Den gör mig skör och bräcklig precis så som livet är. Men jag minns ändå. Jag minns så det värker i innutiet. Värker i kroppen. Värker i själen. Jag sträcker mig efter kniven, ritar streck där fettet ska bort. Jag vill inte ha det. Jag bad aldrig om det. Jag bad aldrig om att få bli vuxen. Jag bad aldrig om något. Faller ihop på golvet. Söker tröst hos blodänglarna. Jag skriker och gråter och vrider mig av den mentala smärtan. För er skull. Förstår ni att det är för er skull. Jag själv har givit upp för länge sedan. Jag ville inte mer. Nu finns jag för er skull.

Håll om mig, bär mig, håll mig intill dig. Jag behöver dig, din ömhet, din närhet. Jag behöver dina händer mot min hud trots att din beröring är som eld för mig. Jag behöver höra din röst hur mycket orden än skadar mig. Jag behöver dig.

Försiktigt viker jag ett litet pappersflygplan av minnena och går långsamt upp till översta våningen. Känner vinden mot mitt ansikte och regnet som sköljer bort allt blod. Kastar ut det lilla planet, ser det sväva, ryckas med, bort med vinden och löven och regnet. Bort från mig. Bort från allt. Ser det försvinna.

Sakta vänder jag ryggen till.
Och aldrig mer ska jag minnas igen.