Det sticker i nosen. Tårarna trängs där bakom, hela tårarmén radar upp sig och knuffar lite på varandra i väntan på att få komma fram. Men jag kan inte. Jag kan inte gråta. Jag kan inte känna. Avdomnad. Apatisk. Orkar inte längre. Ser en arm. Är det min? Den känns inte, rör sig inte, finns inte. Jag sluter ögonen men ser ändå. Jag andas minnesröra, ett enda stort skatbo av förflutenhet, drar i trådar men minns allt och ingenting. Oordning. Trassel. Tankar. Känslor. Ett ljud, en smak, en syn. Som en blixt kommer det över mig. Vrider mig av den osynliga smärtan, skriker men ingen hör. För mycket för att orka fly, för mycket för att orka stanna. Snubblar, ramlar, faller.

Vill inte mer.

Fånga mig, bär mig, håll fast mig. Dig, honom, henne, någon, ingen. Jag behöver er trygghet, er fasthet, er styrka. Jag behöver trygghetsarmar, kartpekare och kärleksord. Jag behöver någon att luta mig mot, att krypa ihop hos och att fly verklighetsvärlden med.
Jag behöver dig.
Alltid.