Jag har just läst ut en bok och som vanligt när jag läser en bok jag tycker om så läser jag i princip hela boken i ett sträck. Och som vanligt blir jag ett med boken. Jag lever i den. Jag blir också kär i Jimmy, jag saknar Anton och jag pussar Sniffs rynkiga panna. Jag skrattar och gråter med huvudpersonen, jag längtar och hoppas och känner precis lika intensivt som hon. Och efteråt, när boken är slut, lämnas jag plötsligt ensam med alla tankarna. Jag smälter ihop till en pöl och ligger ensam på golvet, hög av alla känslorna. Och med just den här boken blir det ännu mer påtagligt. För jag är precis som huvudpersonen.

Jag tänker precis lika mycket, jag snubblar och springer vilse i mina egna tankar. Jag reagerar med känslor. Jag hatar mig själv samtidigt som jag är oerhört rädd om mig själv och stänger in mitt inre från andra. Jag är rädd att förlora folk i min omgivning, rädd att dom ska upptäcka hur fel och svår jag faktiskt är, att dom ska föredra den där vanliga personen, den blonda, käcka flickan som inte är som jag alls. För jag är intensiv och svår och känsloberoende. Jag har tankar som flyger snabbare än mig själv och känslor som reagerar snabbare än mina tankar. Jag är liten och rädd och tryghetssökande. Jag är stark och självständig och framåtsträvande. Jag är rädd för det förflutna. Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för nuet. Men jag fortsätter ändå framåt. Jag ser ändå tillbaka på det förflutna och jag lever ändå i nuet. Jag trotsar mina rädslor, jag kämpar envist för att få vad jag vill ha och så plötsligt orkar jag inte mer. Jag faller och faller och hatar och äcklas. Jag känner ensamhetskylan i ensamhetsrummet med ensamhetsjaget som äcklar alla andra och mig själv. Jag förstår varför jag är just ensam. Folk har redan allt dom vill ha, självklart ska dom inte låta en jag förstöra det. Och jag sluter ögonen och jag gråter. För det gör mig ledsen att förstå, för jag vill inte vara för svår för andra. Jag vill vara buren och kramad och förstådd. Jag vill ha trygghetsarmar om mig och varmläppar mot mitt ansikte. Jag vill vara omtyckt och älskad för den jag är, inte för den jag kan låtsas vara. För jag kan låtsas, om det är vad som krävs. Jag bara orkar inte. Jag vill inte. Jag vill vara bra som jag är.

Och ångesten får mig att springa. Springa rakt in i väggar och staket och berg och rakt utför stup. Får mig att göra illa andra fast jag egentligen bara älskar. Jag älskar allt och alla och livet och allt vad det innebär så fruktansvärt intensivt att jag saknar ord. Men livets baksida får mig så ofta att inte orka mer. Och då kommer ångesten och plötsligt springer jag igen. Stunder av ljus blandas med stunder av mörker som förvandlas till konstant skugga och jag vet inte hur jag någonsin ska få någon att förstå vem jag faktiskt är. Om någon ens kommer vilja se. Om någon ens kommer orka.

Jag är fel.
Så är det bara.