Vissa dagar minns jag ingenting. Vissa dagar minns jag massor. Och idag minns jag den där natten. Det är länge sedan nu. Jag minns ljuset i rummet. Jag minns doften av rök och parfym och instängt rum. Jag minns färgen på lakanen och dess känsla mot min hud. Jag minns hur vi pratade. Om verklighetssaker, om att jag inte var intresserad. Jag minns hur hans blick förändrades. Men mest av allt minns jag hur ont det gjorde när han höll i mig. När han trängde in i mig. Jag minns smutsigheten som spred sig i själen. Jag minns hur det kändes när mina vingar knäcktes och gick av och hur fjädrarna spred sig i rummet. Jag minns hur stilla jag låg. Som ett skräckslaget djur som spelar död. Jag fällde upp igelkottstaggarna men han märkte det inte ens. Hans äckliga händer mot min kropp. Hans smutsighet mot min renhet. Jag förändrades inuti.

Jag vill inte.
Jag vill inte.

Han vill.

Jag kan inte komma loss.
Paniken inuti stiger.
Andas.
Bara andas.

Det är snart över.
Snart.

Men det gick aldrig över.
Det finns där fortfarande.
Det finns där alltid.
Någonstans långt där inne
finns det alltid.