Så många tankar. En enda känsloröra, ett enda stort tanketrassel. Jag behöver andas. Jag behöver få lugn och ro, möjlighet att tänka och andas och känna. Jag måste ta reda på i vilken ände jag ska börja trassla och åt vilket håll det ska bära. Så förvirrad. Så matt. Så slutkörd. Det har varit ett otroligt intensivt år. Ett år som bekostat mig väldigt mycket av min energi. Som gjort att jag fått lämna bort Migrant för att orka. Som gjort att jag behöver mediciner för att klara vardagen. Ett år där jag ofrivilligt hemskhetssårat så många, och själv blivit söndertrasad och djuphetssårad. Ett år av rättegång och vittnesmål och ledsamhet. Och jag är så trött nu. Jag kryper ihop i ett hörn och betraktar. Försöker förstå. Vill veta. Och jag hoppas och önskar och drömmer. Och jag ångrar och oångrar, minns och ominns. Allt i ett enda virrvarr. Jag blundar för att orka. För jag vet ingenting. Jag vet inte längre vem jag är. Vem jag kommer bli. Vart livet för mig. Jag har alltid vetat men nu vet jag inte längre.

Och jag känner och tänker. Och jag orkar inte. Så jag blundar och låter pianomusiken ta mig med. Den får bära mig, höja mig mot himlen, hela mig. David Tibet berättar sagor om stjärnor och drömmar och ögon som kämpar så hårt för att glittra. Och jag andas och tänker och känner.

Kanske vet jag snart igen.
Kanske har jag aldrig vetat.